Kanske bara i Kiruna

Har haft cykelledigt i över 3 veckor efter norrländska mästerskapen men i går ville jag ta ut fincykeln en sista gång innan vintern gör sitt brutala antågande. Tog turen efter E10 mot Riksgränsen/Narvik och efter ett par mil korsar ett skoterspår vägen och då kom jag och tänka på ett av "vårens" cykelpass som jag hade någon gång i mars.

På vintern (när det går) och våren cyklar jag med en gammal temporam som får tjänstgöra som kross-cykel med 32 mm dubbdäck på. Den aktuella dagen i mars var det inte så mycket snö kvar på vägen men även fast våren hade börjat tina fram asfalten var det riktigt kallt ute. Speciellt kallt var det när man passerar myrarna längs vägen och efter en stunds cyklande var det för kallt att fortsätta. Jag frös för mycket helt enkelt, trots att jag hade hängt på cykelkärran med hunden i för att det inte skulle gå så fort.

Det är nu som den tidigare nämnda skoterleden kommer in i berättelsen. Det var nämligen precis där som jag hade stannat för att värma mig och då slog det mig att "kanske skoterleden är tillräckligt hård för att cykla på?". Det hade inte varit någon dagsmeja så spåren var inte frysta men jag bestämde mig för att det fick vara tillräckligt hårda spår för ett försök. Dessutom skulle hunden få springa av sig en stund i stället för att sitta i cykelkärran och vara allmänt missnöjd över det.

Det var lite trögt och spårigt i början men efter en liten bit konvergerade spåret och alla småspår gick ihop till ett gemensamt spår som var tillräckligt hårt för att bära upp mina 80 kg på ett par 32:or. Cykelkärran surfade så fint uppe på snöytan och den rullade ganska lätt. Jag cyklar kanske 10 minuter innan jag vänder och efter ett par minuter under min resa tillbaks till vägen möter jag två skoteråkare som saktar in när dom närmar sig. Förmodligen något förbryllade men efter den sedvanliga, något tillbakadragna, nickhälsningen passerade dom mig: En cyklist på racercykel med cykelkärra på släp. Jag skulle tro att dom inte stöter på sådant efter skoterlederna så ofta. Väl ute på vägen var jag varm och hunden nöjd att få hoppa in i kärran och vår färd kunde fortsätta mot Riksgränsen/Narvik en bit till innan vi vände. I Kiruna finns nämligen inga vägar som leder in på andra vägar som till slut leder tillbaks till Kiruna. Alla cykelturer (alla är föresten inte så många till antalet men det får bli en annan berättelse) innehåller en 180 graders vändning.