Förra året körde jag Hammarö för första gången och då i seniorklassen och blev rätt förtjust i tävlingen. För det första är arrangemangen förstaklassigt och sedan passar de platta banorna en åttiokilosklump som handen i handsken. Så när jag gjorde tävlingsplaneringen för i år så var förstås tävlingen en självklar kandidat.
I år valde jag att köra i elit, mest för att prova skillnaden med seniorklassen men också för att de övriga i Fuji valde att köra elit. Totalt var vi Tore, Kalle, jag och Fredrik från laget som körde tillsammans.
Eftersom jag blev fyra med endast elva sekunder till segern förra året var jag lite revanschsugen men eftersom jag hade bytt klass hade jag faktiskt inga som helst förväntningar på utfallet. Resultaten är svåra att påverka och väldigt beroende av vilka som är med men prestationsmässigt ville jag köra offensivt på GP och linje. På tempoloppet hade jag satt ribban för godkänt till en snittfart på 45,5 km/h vilket jag lyckades med enligt Garmin. Tycker även att jag lyckades köra offensivt på alla etapper och inte minst på linjeloppet när jag var i en (alldeles för) lång utbrytning på ca 12 mil. Inför prologen kände jag av lite ångest för att plåga mig max under 4 minuter men när jag väl var ur startgrinden åkte liksom hornen upp som vanligt och det var fullt ös.
Det jag minns mest från årets upplaga var hur jobbig utbrytningen blev innan jag till slut nådde målet. När vi blev ikappkörda av fyramanagruppen med bl.a. Ahlstrand och Södergrann blev det några utbrytningsförsök som jag fick bita i till max för att hänga på. Till slut delades vår grupp med 8-9 man upp och tre stycken kom iväg med Ahlstrand (förstås) i täten när det var ca 5 km kvar till mål. Utbrytningen häll ända in i mål och jag kämpade för att hänga med den andra gruppen för att förbättra min fjärdeplats i totalen till en pallplats. När det var 2-3 km kvar tog tyvärr dagens långa utbrytning ut sin rätt och jag orkade helt enkelt inte hänga kvar utan släppte och fick cykla sista biten till målet i ensamt majestät.
Väl i mål var jag helt slut och när man ropade mitt namn i högtalarna inför prisutdelningen så tänkte jag direkt att det kommer jag inte att orka. Men efter att Kalle mulat i mig ett bar vetebullar så tog jag mig ner från sätet i lagbussen till cykeln utanför dörren, rullade 40 meter till prisutdelningen och fick klart för mig att jag klarat tredjeplatsen i sammandraget och det kändes ju förstås låååångt över förväntan. Men med några tillfälligheter och en envis gubbe så gick det vägen i år.
I stridens hetta snärtade jag också till Rasmus Mikiver, CK Hymer, över armen när jag tyckte att han förstörde samarbetet i vår grupp. Eftersom CK Hymer hade tröjan genom Södergrann var förstås Mikiver inte så intresserad av att hjälpa till med körningen eftersom Södergrann var kvar i huvudklungan. Så när han försökte rubba vårt samarbete samtidigt som han legat på rulle i ca 10 mil när vi andra fyra slet som vargar så tappade jag humöret och det vill jag be om ursäkt för.
Bilresan hem till Umeå var ju lång och tråkig som vanligt men Kalle var tapper bakom ratten och stod hela distansen ut så att vi kunde rulla in vid tvåtiden på natten. Nu väntar några dagars vila i hopp om att min trötta kropp inte ska förkyla sig innan jag tar en veckas lugn träning. När den väl kommer igång igen kommer fokus att ligga på tempo-SM vid midsommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar