Banan bjöd på två backar vara en lite flackar och en lite brantare. Branta backar är inte min melodi så redan före loppet anade jag lite oro för den. Den flackar backen kände jag mig inte så orolig för däremot. Efter första varvet av 13 så fick mina orosandar vatten på sin kvarn när jag hängde som en slips i svansen på klungan på toppen av backen. Inte hela världen tänker kanske någon. Nä, inte om det varit en platt och bred fortsättning på banan men nu var det i stället utför och genom Åstorp vilket gav scenariot likt ett GP-lopp med den gummisnoddseffekt som uppstår längst bak i klungan.
Varje varv upprepades detta vilket utarmade mig på krafter ordentligt. Att det sedan gick i maklig eller normal fart hjälpte inte ås mycket faktiskt. Det var denna del av banan som till slut gjorde att jag åkte av när det var fyra varv kvar. Då hamnade jag i ingemansland men blev ganska snart ikappkörd av en grupp som bl.a. bestod av Wieselblad som hälsade lite glatt när dom kom i kapp mig. Möjligen med en liten skvätt ironi eftersom jag tror att vi båda var trött och sliten samtidigt som vi var avhängda vilket aldrig är kul.
När jag passerade målet med 3 varv kvar lekte jag med tanken på att bryta. Jag var trött och inget mer roligt skulle hända i loppet utan det återstod bara att masa sig runt de sista 4,5 milen. Men så vet jag att jag skulle avsky mig själv om jag bröt för om jag startar en tävling så gör jag det för att gå i mål. Alla starter kan inte bli lyckade och det duger inte att kliva av om det inte blir som jag tänkt mig innan start. Det kan inte alltid vara solsken och blå himmel men jag är ändå nöjd över att ha slutför tävlingen och fått en målgång, för det är var min första på linjeloppet.
Det kan inte alltid vara solsken
Vy över Helsingborg
Nej, det var drygt, Mats. Jag fick släppa klungan före dig och hade tankar på att bryta ett tag, men sen gav jag mig fan på att inte DNF:a en tredje gång på elit-SM.
SvaraRadera