Luft under vingarna igen

Efter TOJ har cyklingen gått på sparlåga. Det har blivit något enstaka pass på crossen mellan hemmet, hunddagis och jobbet på universitetet. Med fokus på komfort och nöje, absolut inte ansträngande.

I måndags kände jag mig modig och dammade av TT-cykeln eftersom den stackaren har stått i ensamheten sedan U6. Med en måttlig iver bestämde jag mig för att vara med på Gimonäs tempoträning som traditionsenligt körs på måndagar. Det visade sig att antaleet deltagare som anslöt sig till träningen sträckte sig till mig själv, Kalle W och Tom P. Vi spottade i nävarna och körde de dryga 21 km som banan mäter och för egen del kunde jag se på cykeldatorn att snittfarten på var ovanligt hög och i mål fick jag en tid på 27:30 vilket är 40 sekunder (typ) än vad jag kört tidigare i år. Klart överraskad men förstås lite lättad och glad.

Stärkt av måndagens ljusglimt lastade jag cykeln i bilen och drog till Piteå i tisdags för att vara med på årets sista Rekordmil som arrangeras av Piteå CK. Som traditionen bjuder serveras det även tunnpannkakor (eller plättar beroende på vad man föredrar) efter loppet. Förutsättningarna var inte dom bästa vädermässigt eftersom det fram till starten hade varit ett riktigt ordentligt regnväder så vägbanan var ordentligt blöt och luftfuktigheten påtaglig. Jag hade ju tänkt försöka cykla snabbt och ge Thomas Åbergs rekord från 2004 en match men när vädret inte matchade mina förväntningar kände jag mig inte lika övertygad om att det var rekordläge. Som uppvärmning körde jag en repa på banan och så på klockan att det tog 14:15 trots att jag verkligen tyckte att jag tagit det lugnt. Då förstod jag att jag hade kanonben och rekordtiden på 12:52 skulle kanske få sig en match ändå.

Direkt från start kände jag att det gick snabbt och efter en km var snittfarten över 50 km/h. Under hela loppet var det snittfarten som fick vara min morot och när jag under större delen av banan kände att det var lätt att hålla en hastighet på 47-48 km/h gick det lätt att motivera mig. Sista biten mot målet gjorde den sena timmen och de mörka molnen att jag inte kunde se siffrorna på cykeldatorn eftersom det var för mörkt. Efter lite petande på datorn kunde jag slå på bakgrundsbelysningen så att jag kunde se snittfarten igen. En sista ansträngning sista 100 m mot mål och jag kunde stoppa klockan på 12:45. Men jag vet av erfarenhet att autopaus ibland kan slå på och stoppa tiden så jag var inte alls säker på om jag fått en felaktig tid på min klocka. Kvällens arrangör och tidtagare Mikael Lundberg kunde dock verifiera min tid och det prestigefulla :-) banrekordet hade slagits.

Thomas Åberg påstås ha lovat en comeback om hans rekord skulle slås och det hoppas jag att han håller.

Efter TOJ var jag moloken, modstulen och genuint less på att cykla. TOJ var slitsamt med dåligt resultat och jag hade investerat mycket tid av min och Lindas gemensamma semester för cyklingen. Till ingen nytta! Jag visste ju inte om det var formen som var dålig eller om åldern eller något annat faktiskt hade påverkat min prestationsförmåga för gott. Nu är det inte rimligt att dra jättestora slutsattser baserade på två tempolopp men bevisligen så kan jag köra snabba tempolopp just nu och benen känns hur starka som helst. Vad det innebär för min motivation tänker jag låta vara osagt tills vidare. I går kväll tog jag en whiskykväll i goda vänners sällskap och i dag har jag inga som helst planer på träning. Kanske i morgon, kanske i övermorgon. Men inte i dag.

Plättar efter målgången i tisdags. Världsklass på arrangemanget.