Tomt

I går genomfördes den sista etappen på årets upplaga av TOJ så just nu känns det tomt både i benen och i huvudet. Att det skulle vara tomt i benen var ju lätt att förutse men inte lika enkelt att förutse att det skulle kännas lika tomt i huvudet och motivationen.

Säsongen började ju lysande med en tredjeplats på Hammarö 3-dagars men sedan har det gått sakta utför och att genomföra TOJ med varken ben, kropp eller knopp som svarar tär på den mentala delen av mig.

Sista etappen i går från Trondheim till Åre (ca 21 mil och 2000 höjdmeter) inleddes med en backe efter ca två mil där jag kände att det gick fort för mig men jag kunde inte motivera mig att gräva längst ner i brunnen utan chansade på att slinka in i karavanen och därifrån köra i kapp klungan. Ett upplägg som misslyckades och i stället fick jag tillsammans med sju andra cykla i grupp till målet i Åre. Jag hade föresten inte ens krafter att bidra med något i den gruppen heller utan fick tråkigt nog finna mig i att snylta på de mest dragvilliga i gruppen så tack till ART för den skjutsen. Servicebilen var dessutom långt framme med huvudklungan och mina två flaskor och fyra gel räckte tillsammans med reserven i kroppen fram till den fasta lagningen där jag efter några minuters mingel bland diverse langare lyckades skramla ihop tillräckligt med energi och vatten för att fortsätta mot målet. Även där har jag ART att tacka för en prestigelös service.

Nu tänker jag försöka komma tillbaks i vardagen och sedan fundera på vad jag ska göra med cyklarna som står hemma. Kanske går de att kombinera med kommande mål och utmaningar, kanske inte. Det återstår att se.