måndag 8 september 2014

En sammanfattning


I praktiken tog min cykelsäsong (och bloggande) slut efter U6 den 12 juli. Jag har förvisso kört några tävlingar och lopp efter det datumet men min motivation försvann då. Puts väck! Det var förstås inget jag hade planerat men i efterhand kan jag förstå att det hände.

Jag behöver mål att sikta mot för att kunna motivera mig att cykla strukturerat. Att träna/motionera för välbefinnandet eller trivsel är jag för lat för och att bygga upp förväntningar på prestationsresultat som förlitar sig på att inspirationen att träna finns där varje dag är inte rättvist mot mig själv.

Huvudtävlingarna för i år var SM-tempot och U6 och det stora målet har varit att prestera på topp dessa tävlingar. Utöver dessa tävlingar hade jag inga andra inplanerade som var viktiga för mig så när U6 var avklarad 12:e juli gick liksom luften ur mig. Jag har förstås cyklat efteråt men delvis sporadiskt och definitivt utan motivation och mer av plikt mot mig själv eftersom det är sommar och för att jag lagt ner mycket träningstid under vintern och våren.

Målet att vara på topp till SM-tempot lyckades till 100 %. Jag startade säsongen i vintras med en tröskeleffekt på 320 W och den ville jag förstås förbättra. Under våren och försommaren flyttades tröskeln sakta med säkert uppåt, hela tiden och dagarna innan SM slog jag nya effektrekord på tempoloppen och fyrorna. På självaste SM-loppet hade jag en förhoppning om att nå en snitteffekt på 360 W (drygt en timmes tid) men lyckades faktiskt krama ur 372 W i snitt vilket jag är sjukt nöjd med. Veckan efter SM (Gottne) snittade jag 399 W på dryga halvtimmen så formen var definitivt på plats. Tyvärr spelade vädrets makter in under SM-tempot och jag kunde inte få den placering som jag hoppats på men det kan jag inte göra så mycket åt (17:e plats).

Under U6 (två veckor efter SM) presterade jag inte alls så bra som jag hoppats på och den lilla utvärdering som jag gjort landar i att jag förmodligen påverkades av värmen som var närmare 30 grader under många av etapperna. Sen tycker jag inte att det är lika spännande och roligt att köra linjelopp längre. Tidigare kunde jag känna att det var skitkul och häftigt att ligga i en klunga och vara på tå för vad som händer framför och bakom mig. Är det läge att sticka nu? Tar vi in något på utbrytarna? Hur känns benen? Osv. Det finns inte längre. Eller har i alla fall inte funnits i år. Från att jag tidigare gärna försökt komma i väg i en utbrytning i varje linjelopp, ofta med flera försök varje lopp, har jag blivit en passiv utfyllnad i klungan. Jag lyssnar efter hastig inbromsningar och är uppmärksam på hastiga rörelser som kan leda till krascher. När det händer något tycker jag sällan att det är spännande utan mest besvärligt och då blir det varken kul, spännande eller bra.

Tränignen: Tidigare säsonger har jag skött träningen själv utan någon hjälp men för att ge mig själv en ärlig chans att försätta utvecklas tog jag hjälp med träningsupplägget av Petter Larsson. Petter gjorde program med viss flexibilitet vilket var nödvändigt för mig eftersom tillvaron i övrigt också måste få en plats i livet. Upplägget har varierat över tid men har innehållit mycket tröskelträning (av uppenbara skäl) och en del VO2-max. Två distanspass (eller snabbdistans) i veckan har varit standard.

Trots att jag inte tycker att resultaten i år har matchat min prestationsförbättring är jag ändå kanonnöjd med att jag nådde mitt huvudmål på SM. En sammanfattning av säsongen med lite siffror ser ut så här (samma effektmätare för samtliga värden):

-          Ökade tröskeleffekten med ca 10 % från 320 W till 350 W (SM-var en topp).

-          Effekten på VO2-intervallerna 4x4 ökade från 390 W till 430 W.

-          Effekten på tempolopp på ca 30 minuter ökade från ca 340 W till ca 380 W.

-          Jag slog mitt tidigare rekord på Rekordmilen (410 W) trots att jag inte hade tränat strukturerat på drygt en månad.

Alla dessa förbättringar är förvånansvärt stora med tanke på att jag har cyklat ganska många år och att jag faktiskt är 44 år nu för tiden. I den åldern tycker jag det är fantastiskt att kunna förbättra den viktigaste parametern (för mig) med 10 % och den förbättringen är jag till 100 % tacksam för all träningshjälp jag fått av Petter. Tack Petter!

Till hösten brukar min motivation haverera så inget ovanligt där (förutom att haveriet kom tidigare i år) men skillnaden nu mot tidigare år är att jag inte ens längtar till nästa säsong. Jag har sålt linjecykeln men har kvar temporaketen (än så länge) och crossen. Jag cyklar förmodligen en halvtimme till jobbet ibland för att slippa ta bilen. Men vad som händer med tävlings- och träningsmotivationen är jag osäker på. Det återstår att se. Om det blir någon fler resa till Mallis kanske det är med fokus på glass, mat och trivsel och inte på träning som det varit för mig tidigare (Per, det är bara ett ”kanske”).

9 kommentarer:

  1. Jag förstår dina tankar till 100%, man kommer till en gräns där man "fått nog" och speciellt då man lagt så mycket tid och smärta som dig. Jag har själv haft motivationsbrist, kanske inte träningsmotivation men absolut tävlingsmotivation och din beskrivning på linjelopp känner jag igen mig i, inte för att jag någonsin haft kapacitet att skapa nått, men att fylla ut en klunga för att spurta känns numera avlägset, inte för att jag är sämre på att spurta nu än för 4 år sedan, snarare snabbare, men just den där risken att vurpa, inte värt det liksom. Då blir det att fylla ut en klunga för att sen INTE spurta, och dessutom betala med anmälningsavgift och en massa tid.
    Så det är bara göra som det känns bäst oavsett om det blir cykel eller chips i soffan, motivationen måste finnas där annars blir det inget bra utav det man gör.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En förutsättning för alla alternativ eller varianter är att det är kul och motiverande annars tycker jag som dig att det lika gärna får vara. Men jag tycker fortfarande att det är kul med tempo. Att få gå in i bubblan och fokusera 100 % på att köra så snabbt det bara går. Det är häftigt!

      Radera
  2. Du borde definitivt läsa boken Born To Run. Inte spec grenspecifik kanske men det spelade inte det minsta roll för mig. Oslagbar motivationskälla till idrott livet ut, året om!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Läst men inte fick jag nå mer motivation på nätt sätt, men ok bok ändå :-)

      Radera
  3. Tack för tipset. Ser att den faktiskt finns som ljudbok på Storytel också och det passar mig extra bra :-)

    SvaraRadera
  4. Imponerande siffror Mats, både tiden på rekordmilen i år samt att öka så pass bra trots alla år du hållt på med cyklingen.
    - Varför inte sikta mot VM i Danmark nästa år?
    /Hälsn Fredrik Riström

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Fredrik! Ja det fascinerar mig att det går att öka prestationsförmågan så pass mycket trots lite begränsade förutsättningar (Per skulle säga gubbe). Master-VM nästa år har varit ett potentiellt mål men om jag fortsätter tävla är det förmodligen det som kommer fälla avgörandet.

      Radera
    2. Rätt, gubbe.
      Iofs skitsnabb gubbe...

      Radera
    3. Har du varit där för att TRÄNA?!? Det förklarar ju att du haft så obehagligt bråttom alla dessa år, jag trodde bara du var tjejsur...

      Vill du hänga med till Mallis för att äta glass och mat till våren, så gärna för mig. Vi kanske t.o.m tar med cyklarna - då tar vi oss om inte annat snabbare till både tysken och BK :)

      Radera