Luft under vingarna igen

Efter TOJ har cyklingen gått på sparlåga. Det har blivit något enstaka pass på crossen mellan hemmet, hunddagis och jobbet på universitetet. Med fokus på komfort och nöje, absolut inte ansträngande.

I måndags kände jag mig modig och dammade av TT-cykeln eftersom den stackaren har stått i ensamheten sedan U6. Med en måttlig iver bestämde jag mig för att vara med på Gimonäs tempoträning som traditionsenligt körs på måndagar. Det visade sig att antaleet deltagare som anslöt sig till träningen sträckte sig till mig själv, Kalle W och Tom P. Vi spottade i nävarna och körde de dryga 21 km som banan mäter och för egen del kunde jag se på cykeldatorn att snittfarten på var ovanligt hög och i mål fick jag en tid på 27:30 vilket är 40 sekunder (typ) än vad jag kört tidigare i år. Klart överraskad men förstås lite lättad och glad.

Stärkt av måndagens ljusglimt lastade jag cykeln i bilen och drog till Piteå i tisdags för att vara med på årets sista Rekordmil som arrangeras av Piteå CK. Som traditionen bjuder serveras det även tunnpannkakor (eller plättar beroende på vad man föredrar) efter loppet. Förutsättningarna var inte dom bästa vädermässigt eftersom det fram till starten hade varit ett riktigt ordentligt regnväder så vägbanan var ordentligt blöt och luftfuktigheten påtaglig. Jag hade ju tänkt försöka cykla snabbt och ge Thomas Åbergs rekord från 2004 en match men när vädret inte matchade mina förväntningar kände jag mig inte lika övertygad om att det var rekordläge. Som uppvärmning körde jag en repa på banan och så på klockan att det tog 14:15 trots att jag verkligen tyckte att jag tagit det lugnt. Då förstod jag att jag hade kanonben och rekordtiden på 12:52 skulle kanske få sig en match ändå.

Direkt från start kände jag att det gick snabbt och efter en km var snittfarten över 50 km/h. Under hela loppet var det snittfarten som fick vara min morot och när jag under större delen av banan kände att det var lätt att hålla en hastighet på 47-48 km/h gick det lätt att motivera mig. Sista biten mot målet gjorde den sena timmen och de mörka molnen att jag inte kunde se siffrorna på cykeldatorn eftersom det var för mörkt. Efter lite petande på datorn kunde jag slå på bakgrundsbelysningen så att jag kunde se snittfarten igen. En sista ansträngning sista 100 m mot mål och jag kunde stoppa klockan på 12:45. Men jag vet av erfarenhet att autopaus ibland kan slå på och stoppa tiden så jag var inte alls säker på om jag fått en felaktig tid på min klocka. Kvällens arrangör och tidtagare Mikael Lundberg kunde dock verifiera min tid och det prestigefulla :-) banrekordet hade slagits.

Thomas Åberg påstås ha lovat en comeback om hans rekord skulle slås och det hoppas jag att han håller.

Efter TOJ var jag moloken, modstulen och genuint less på att cykla. TOJ var slitsamt med dåligt resultat och jag hade investerat mycket tid av min och Lindas gemensamma semester för cyklingen. Till ingen nytta! Jag visste ju inte om det var formen som var dålig eller om åldern eller något annat faktiskt hade påverkat min prestationsförmåga för gott. Nu är det inte rimligt att dra jättestora slutsattser baserade på två tempolopp men bevisligen så kan jag köra snabba tempolopp just nu och benen känns hur starka som helst. Vad det innebär för min motivation tänker jag låta vara osagt tills vidare. I går kväll tog jag en whiskykväll i goda vänners sällskap och i dag har jag inga som helst planer på träning. Kanske i morgon, kanske i övermorgon. Men inte i dag.

Plättar efter målgången i tisdags. Världsklass på arrangemanget.

Tomt

I går genomfördes den sista etappen på årets upplaga av TOJ så just nu känns det tomt både i benen och i huvudet. Att det skulle vara tomt i benen var ju lätt att förutse men inte lika enkelt att förutse att det skulle kännas lika tomt i huvudet och motivationen.

Säsongen började ju lysande med en tredjeplats på Hammarö 3-dagars men sedan har det gått sakta utför och att genomföra TOJ med varken ben, kropp eller knopp som svarar tär på den mentala delen av mig.

Sista etappen i går från Trondheim till Åre (ca 21 mil och 2000 höjdmeter) inleddes med en backe efter ca två mil där jag kände att det gick fort för mig men jag kunde inte motivera mig att gräva längst ner i brunnen utan chansade på att slinka in i karavanen och därifrån köra i kapp klungan. Ett upplägg som misslyckades och i stället fick jag tillsammans med sju andra cykla i grupp till målet i Åre. Jag hade föresten inte ens krafter att bidra med något i den gruppen heller utan fick tråkigt nog finna mig i att snylta på de mest dragvilliga i gruppen så tack till ART för den skjutsen. Servicebilen var dessutom långt framme med huvudklungan och mina två flaskor och fyra gel räckte tillsammans med reserven i kroppen fram till den fasta lagningen där jag efter några minuters mingel bland diverse langare lyckades skramla ihop tillräckligt med energi och vatten för att fortsätta mot målet. Även där har jag ART att tacka för en prestigelös service.

Nu tänker jag försöka komma tillbaks i vardagen och sedan fundera på vad jag ska göra med cyklarna som står hemma. Kanske går de att kombinera med kommande mål och utmaningar, kanske inte. Det återstår att se.

TOJ

Nu har vi klarat av tre av fyra etapper på årets Tour of Jämtland och för egen del är det först i dag som jag känner att kroppen är sig lik. På gp loppet blev jag avplockad när det återstod några varv vilket var premiär för mig. På gårdagens etapp mellan Östersund och Vemdalen blev det en jättekrasch som mer än halva klungan blev inblandad i men jag lyckades få stop och kunde runda högen av cyklar och cyklister via diket. Det gick sakta i klungan ett par km för att så många som möjligt skulle kunna ansluta efter kraschen men eftersom det var en grupp med två cyklister som hade ett försprång till klungan som behövde köras in så ökade farten ganska snart.

En del olycksfåglar kunde ansluta till undan igen genom att åka på servicebilar. För egen del tog krafterna nästan helt slut i backen upp till klövsjö där jag släppte klungan. Körde på i egen takt gott det gick men jag var så trött att när Fredrik och Kalle som kraschade kom i kapp mig orkade jag inte ens ligga på deras rulle. Ordentlig trött rullade jag i mål 13 minuter tre klungan.

På dagens etapp från Vemdalen till Åre fanns det ett kritiskt passage i form av backen upp från klövsjö. Avhänts där och det är lönlöst att fortsätta de återstående 17 milen till Åre. Som tur var för mig så var farten hög men inte högre än att jag kunde hänga med över krönet. Rösten av resan gick i lugn fart ända fram till granenbacken i Åre där jag körde mitt eget tempo och var efter två varv ca 2:30 min efter klungan i mål. Det glädjande från dagen var att benen kändes bättre ju längre etappen pågick, vilket känns skönt. Under de första två etapperna har benen inte känts som de brukar.

I morgon kör vi sista etappen från Trondheim tillbaka till Åre. Det är en tuffaste etappen med hårda stigningar och drygt 21 mil. Nu är det natti natti.

Det drar ihop sig till TOJ

Just nu sitter jag och väntar på att Jan E från Kiruna ska komma förbi här. Vi kommer att åka ut på ett lätt pass före frukosten. Nu ringer han på dörren. Hej så länge.