måndag 12 augusti 2013

Tomt

I går genomfördes den sista etappen på årets upplaga av TOJ så just nu känns det tomt både i benen och i huvudet. Att det skulle vara tomt i benen var ju lätt att förutse men inte lika enkelt att förutse att det skulle kännas lika tomt i huvudet och motivationen.

Säsongen började ju lysande med en tredjeplats på Hammarö 3-dagars men sedan har det gått sakta utför och att genomföra TOJ med varken ben, kropp eller knopp som svarar tär på den mentala delen av mig.

Sista etappen i går från Trondheim till Åre (ca 21 mil och 2000 höjdmeter) inleddes med en backe efter ca två mil där jag kände att det gick fort för mig men jag kunde inte motivera mig att gräva längst ner i brunnen utan chansade på att slinka in i karavanen och därifrån köra i kapp klungan. Ett upplägg som misslyckades och i stället fick jag tillsammans med sju andra cykla i grupp till målet i Åre. Jag hade föresten inte ens krafter att bidra med något i den gruppen heller utan fick tråkigt nog finna mig i att snylta på de mest dragvilliga i gruppen så tack till ART för den skjutsen. Servicebilen var dessutom långt framme med huvudklungan och mina två flaskor och fyra gel räckte tillsammans med reserven i kroppen fram till den fasta lagningen där jag efter några minuters mingel bland diverse langare lyckades skramla ihop tillräckligt med energi och vatten för att fortsätta mot målet. Även där har jag ART att tacka för en prestigelös service.

Nu tänker jag försöka komma tillbaks i vardagen och sedan fundera på vad jag ska göra med cyklarna som står hemma. Kanske går de att kombinera med kommande mål och utmaningar, kanske inte. Det återstår att se.

4 kommentarer:

  1. Känner igen mentala problemet lite, fick det efter VR förra året och det har inte gått över riktigt ännu, det var nog "satsningen" på Svensk Klassiker tiden som fick det rinna över helt, trots att totaltiden var klart bättre än uppsatt mål, riktigt riktigt nöjd faktiskt.

    Nu har jag dock accepterat mitt mentala läge och ser det mer som ren motion med cykling, lägger ingen energi på att stressa upp mig helt med tider hit och dit och cykla lopp/tävlingar osv. och tänka på vikten var och varannan dag.
    Kommer tävlingslusten åter så blir det så, fram till dess så är det kul att bara träna med mig själv och min effektmätare.
    Årets höjdpunkter får bli Mallis och gemensamma lunchpass hemmavid med några likasinnade i varmt väder nån gång då det passar, eller kanske nått fartpass då andan faller på
    .
    Krascher i vart och vartannat lopp som numera präglar cyklingen (och dopingen på elitnivå) har gjort beslutet enklare att enbart träna och skippa tävlandet, så viktigt är det inte i det stora hela, i vart fall inte för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Per försöker locka mig till våffelkvällen nästa vecka. Var tydligen något cykellopp samtidigt. Kanske åker upp och äter våfflor i alla fall.

      Radera
  2. Bra kämpat måste jag säga! Tyckte du såg stark ut i granenbacken, var där hejjade lite. Glömde såklart precis då dit namn, så skrek bara hejja Ume! :)

    Tiden får utvisa vad din motivation står. Gillar din blogg! Svaret brukar krypa med tiden vad man vill... går ej stressa fram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hörde faktiskt "Heja Umeå" när jag slet uppför Granenbacken. Tack, den behövde jag :-)

      Radera