WC-premiär

I morgon är det WC-premiär i Gällivare för längdåkarna och förhoppningsvis åker vi ner (hur många åker ner egentligen) till Gällivare på söndag och kollar in stafetterna. Är mer imponerad av att se grabbarna och tjejerna när dom kör klassiskt än när dom kör skate. För mig är skate mer köttande medan den klassiska stilen kräver ett stort tekniskt kunnande. Kommer ihåg från tiden när jag bodde i Umeå och det var WC i Gamliaspåren. En av backarna (kallkällbacken) var en skräckupplevelse och en pina att stappla sig uppför men när killarna kom (masstart) med Hjelmeset i täten var det långt i från något stapplande. Dom körde med glidfas uppför backen! Och inte behövde dom lägga sig ner på toppen och dreggla i snön heller. Det var fantastiskt imponerande att se.

Körde en timmes skate med Dyrande i eftermiddag och redan direkt förstod jag att det skulle bli ett hårt pass. Kastade ett getöga på pulsklockan genom dimman och såg att vi hunnit 10 km första halvtimmen. Rätt lättåkt avsnitt men ändå... Inte så konstigt att det var dimmigt ute. Kämpade på så gott jag kunde men Dyrander var flera snäpp snabbare samtidigt som det var mitt 2:a skatepass för året så skymningen tillsammans med mjölksyran gjorde att det blev ett riktigt tufft fast bra pass. Dessutom skitkul att ha sällskap och framför allt att ha någon att jaga.

Nu ska jag uppdatera programvaran på min trainer :-) Natti, natti!

Bloggtorka

Har legat lite lågt med bloggande några dagar men nu tänkte jag hetta upp den med färskt inlägg. Upplägget för vinterträningen börjar klarna lite. Det får bli skidåkning i dagsljuset på helgerna och under vardagens mörker får det bli tuff trainer-träning.

Klämde några hårda skidpass i helgen så ljumskarna är måttligt roade just nu. I går kväll lyckades jag motivera mig att köra 5 tuffa 10-minutersintervaller som jag skarvade med några ännu tuffare i morse fast då blev det "bara" 3 reps. För att höja ribban måste man lämna tryggheten i komfortzonen, men ibland är det tufft där ute...

Men så blev det vilodag och då skiner solen igen. Och eftersom solen skiner så blev det en McFlurry idag :-)

En helg med Längdåkning och god mat

Behöver jag säga att det varit en bra helg. Lägg dessutom till ett trevligt sällskap så har vi ett möjligt vinnarrecept :-)

Just nu har vi besök av flera skidlandslag här i Kiruna vilket gör att skidspåren sköts extra bra. Jag vet inte hur mycket snö vi har men det är tillräckligt för i vinter iaf. Superfin skidåning är verkligen en trevlig variation på cykelträningen. Avslutade helgen med ett intervallpass på 3 x 10 minuter på 400 W och det svider fortfarande lite i benen trots att det är dagen efter.

I stället för skidåkning valde Malin och Pirac en löptur i snöyran i stället. Cykelbanorna var tydligen inte så bra plogande så det blev att pulsa i snön men jag är rätt säker på att Pirac var minst lika nöjd för det, Lapphund som han är. Malin tror jag däremot hade föredragit lite bättre underlag.

Effektbaserade intervaller

Det känns så kontrollerat till en början. Första intervallen, visst man får ta i lite men inte desto mer. Under andra intervallen stiger pulsen något och soffan i ögonvrån börjar se allt bekvämare ut. När den tredje intervallen startar börjar jag ana oråd: Ska jag verkligen klara alla fem intervaller på den bestämda belastningen? Nåja, jag är envis och tar mig igenom även den tredje och ser ljuset i tunneln efter tvåminutersvilan på 100 watt. En bit in i den fjärde intervallen inser jag att det kommer att gå men att det kommer att kosta. Uttrycket "det finns inga gratisluncher", stämmer även på intervallträning. Den femte intervallen var för djävlig, helt enkelt. Ska inte försöka klä in det i nåt annat.

Men nu kommer belöningen. Genom att klara alla intervaller (5 x 10 minuter plus inledning och avslutning) på 380 watt har jag hittat den nivå som skall förbättras under vinterns träning. Till våren är planen att den skall vara högre. Hur mycket högre behåller jag för mig själv, men en sak är säker: VR-trainer är en potentiell vinterräddare för en kirunacyklist. Fin skit som Wieselblad kanske skulle ha sagt.

Hade premiär i skidspåren i går och det var fantastiskt fina förhållanden. -1 grad, nydragna spår och nysnö i träden. Lite som ett vykort. Läste att Kalla och landslaget kommer på träningsläger i veckan vilket säkert var anledningen till att spåren är så fantastiskt fina. Längtar till nästa tur :-)

VR-Trainer

Nu är den monterad och provad ett par rundor: Min Tacx Fortius Multiplayer. Körde en tvåtimmarsrundan i lördags utan att hjärnan ruttnade så jag är väldigt hoppfull. Ska köra några pass till innan det kommer ett mera omfattande utlåtande. I kväll blir det X antal 10-minutersintervaller på X watt.

Och till alla er som kallar effektmätare för wattmätare: Kallar ni hastighetsmätaren för kilometeritimmenmätare också?

Aluminiumfälgar eller plåtfälgar

Nu snöar det på bredden ute (var annars) och det känns som att nu har vi passerat "point of no return" på årstidsfronten i Kiruna. Årets vinter har nog kommit för att stanna, till juni eller nåt. För ovanlighetens skull bytte jag faktiskt till vinterhjul i god tid denna gång och då slog det mig att det är rätt vanligt med plåtfälg på vinterhjulen och aluminiumfälgar på sommarhjulen. Antar att det beror på att bilen ska vara snygg större delen av året vilket plåtfälgar knappast bidrar till. Stylade alufälgar är ju betydligt snyggare.

Det var då som jag blev osäker på om man ska vända på resonemanget i Kiruna, dvs aluminium på vintern och plåt på sommaren. Vinterdäcken sitter ofta på from början av oktober och förmodligen fram till slutet av april. Vill man mjölka ur det sista av fjällen behåller man kanske vinterhjulen på även en bit in i maj. Oktober tom april får jag till 7 månader så det kanske är så att jag skiftar fälgar nästa gång jag köper däck och sätter aluminiumfälgarna på vinterhjulen i stället för sommarhjulen. Jag vill ju ha snygga hjul så stor del av året som möjligt. Och visst! Jag skulle kunna ha alufälgar på både vinter- och sommarhjulen men då faller ju hela resonemanget.

Kanske bara i Kiruna

Har haft cykelledigt i över 3 veckor efter norrländska mästerskapen men i går ville jag ta ut fincykeln en sista gång innan vintern gör sitt brutala antågande. Tog turen efter E10 mot Riksgränsen/Narvik och efter ett par mil korsar ett skoterspår vägen och då kom jag och tänka på ett av "vårens" cykelpass som jag hade någon gång i mars.

På vintern (när det går) och våren cyklar jag med en gammal temporam som får tjänstgöra som kross-cykel med 32 mm dubbdäck på. Den aktuella dagen i mars var det inte så mycket snö kvar på vägen men även fast våren hade börjat tina fram asfalten var det riktigt kallt ute. Speciellt kallt var det när man passerar myrarna längs vägen och efter en stunds cyklande var det för kallt att fortsätta. Jag frös för mycket helt enkelt, trots att jag hade hängt på cykelkärran med hunden i för att det inte skulle gå så fort.

Det är nu som den tidigare nämnda skoterleden kommer in i berättelsen. Det var nämligen precis där som jag hade stannat för att värma mig och då slog det mig att "kanske skoterleden är tillräckligt hård för att cykla på?". Det hade inte varit någon dagsmeja så spåren var inte frysta men jag bestämde mig för att det fick vara tillräckligt hårda spår för ett försök. Dessutom skulle hunden få springa av sig en stund i stället för att sitta i cykelkärran och vara allmänt missnöjd över det.

Det var lite trögt och spårigt i början men efter en liten bit konvergerade spåret och alla småspår gick ihop till ett gemensamt spår som var tillräckligt hårt för att bära upp mina 80 kg på ett par 32:or. Cykelkärran surfade så fint uppe på snöytan och den rullade ganska lätt. Jag cyklar kanske 10 minuter innan jag vänder och efter ett par minuter under min resa tillbaks till vägen möter jag två skoteråkare som saktar in när dom närmar sig. Förmodligen något förbryllade men efter den sedvanliga, något tillbakadragna, nickhälsningen passerade dom mig: En cyklist på racercykel med cykelkärra på släp. Jag skulle tro att dom inte stöter på sådant efter skoterlederna så ofta. Väl ute på vägen var jag varm och hunden nöjd att få hoppa in i kärran och vår färd kunde fortsätta mot Riksgränsen/Narvik en bit till innan vi vände. I Kiruna finns nämligen inga vägar som leder in på andra vägar som till slut leder tillbaks till Kiruna. Alla cykelturer (alla är föresten inte så många till antalet men det får bli en annan berättelse) innehåller en 180 graders vändning.