Tweet by Andreas Lindén

Andreas Lindén (@Lindenandreas<https://twitter.com/Lindenandreas>)

2013-12-20 18:37<https://twitter.com/Lindenandreas/status/414087177975648256>

Om du har problem med att köra om en cyklist - kontakta körskola. Om du blir stressad av att hamna bakom en cyklist - kontakta psykolog.


[http://tapbots.net/tweetbot/email/icon_tapbot.png]<http://tapbots.com>

Flytt och tior

Vi är mitt i en flytt just nu och i helgen fick cyklingen stå tillbaka till förmån för flytten. Förutom tre timmars distans i lördags blev inget mer cyklande. Gårdagen ägnades uteslutande till flytten vilken gick över förväntan tack vara hjälp från familj och vänner.

Denna vecka tänkte jag försöka få ihop tre stycken tröskelpass och första passet avverkades i morse. Kom ur sängen nästan en timme senare än planerat. Jag tror kroppen var sliten efter flytten i går. Benen ville heller inte riktigt spela på samma lag när jag väl kom i gång med mina tior. Efter den första tian vaknade benen i alla fall till och jag kunde genomföra alla fyra tior med en snitteffekt mellan 321 W och 324 W.

Distans

Skickat frÃ¥n min iPhoneGodmorgon! Då bär det strax av på dagens distans. Blir lite kortare än vanligt idag eftersom vi är mitt i flytten. Räknar med tre timmar. Hasta luego!

Till minne av Mattias

Träning

I går blev det ett distanspass på drygt fyra timmar vilket kändes helt ok faktiskt. Inte allt för trött efteråt. Jag tycker faktiskt att fyra timmar brukar vara helt ok men det är när man skarvar på upp mot fem timmar som det börjar bli jobbigt. Även fast tempot är anpassat för tiden. Problemet är att jag inte kan motivera mig att köra fem timmar. Redan efter fyra timmar tycker jag att jag förtjänar ett diplom för väl utfört arbete.

I morse blev det dock ett beskedligare återhämtningspass på 1 timme. Passade också på att stanna till hos veterinären och boka en tid för Pirac. Han har en vårta på ena ögat som växer och har blivit så stor att den börjar störa honom.

I morgon har dom lovat snöväder och då ligger nog trainern nära till hands i stället för att brottas i trafiken med plogbilar och övriga trafikanter.

Dagens publik

Dagens distans

Rullade i väg på dagens distanspass, ensam som vanligt vilket är tråkigare än att cykla med andra fast fördelen är att jag kan välja farten som den passar mig. I en grupp får man anpassa sig till den gemensamma farten vilken inte alltid stämmer med mina egna önskemål.

Smhi hade lovat runt nollan och sol och klädseln var förstås anpassad därefter. Dessvärre var det några grader kallare än så, kanske 5-6 grader kallt så stundtals frös jag lite. Men lyckligtvis blev det lite varmare temperatur i slutet av passet när jag närmade mig havet så jag behöll värmen nästan hela vägen hem.

Väglaget var bra med bar asfalt till en början men ju längre in i landet jag kom desto sämre blev underlaget som till slut övergick till blankis. Jag var riktigt nära att dratta i backen ett par ggr men lyckades hålla mig upprätt alla gånger och nådde hemmet välbehållen efter 4,5 timmar.

Två timmar före jobbet

I morse hade jag tänkt att det skulle bli minst 2,5 timmar i sadeln före jobbet men kroppen ville baske mig inte kliva ur sängen så det fick bli dom traditionsenliga två timmarna. På termomentern stod det 5-6 grader kallt vilket dessvärre kändes betydligt kallare. Trots at jag har cyeklkärra som betyder snittfarter kring 20 km/h så tycker jag att det ofta känns kallt att cykla denna vinter. Är lite oroad för den RIKTIGA vinterkylan som lär komma som vanligt även i år och hur jag ska kunna hantera den.

Är det föresten någon som kan rekommendera ett baklyse som lyser riktigt starkt och rött?

Tröskel 2 x 20 minuter

Dagens pass såg ut så här: http://connect.garmin.com/activity/408649538

Om någon reagerar på den makliga snittfarten kan jag avslöja att det hängde en cykelkärra modell Biltema bakom cykeln.

Lite segt

Det verkar som att jag lyckats hosta sönder ett revben tidigare i veckan vilket gör att det är lite kämpigt att andas djupa andetag. Att köra intervaller med värk i benen blir liksom extra kämpigt när det smärtar i revbenen varje djupt andetag.

Nåja, trots skavanken provade jag på ett styrkeintervall på trainern i går och sadlade sedan vintercykeln för distans i morse. Guppen är jobbiga för revbenen men med lite framförhållning kan jag lindra problemet genom att släppa styret med ena handen när det vankas gupp och ojämnheter.

Detta är andra veckan som jag tränar regelbundet efter mastodontuppehållet tidigare i höst. Träningen är dock inte så strukturerad ännu utan lite handlar det om att prova lite olika varianter på pass. På ett övergripande plan har jag fortfarande inte bestämt mig om det blir styrketräning eller inte. Jag är övertygad att jag borde men har seriösa problem att motivera mig till den träningen. Dels är den tråkig och dessutom har jag konstant träningsvärk. Det är som att mina benmuskler inte längre klarar av excentriskt arbete. Det kanske är frästande att tro att värken kommer att ge med sig och klinga av men flera vintrar med konstant träningsvärk i 5-6 månader talar ganska mycket mot det resonemanget.

Effekten är inget att skryta med just nu. Känns skönt att ha en effektmätare i vevpartiet som kompletterar trainerns effektmätning eftersom den senare kan visa lite hur som helst. I de flesta fall visar den väldigt stabila värden men i andra fall helt tokigt. Det går att lära sig hur man ska cykla för att effektmätningen skall bli bra, lite som att lära känna den lite. Men med en mätare i vevpartiet som jag litar mer på behöver jag inte fundera på om trainerns mätningar är rätt eller fel.

Det börjar dra ihop sig

Har som traditionen bjuder en lång viloperiod på hösten men nu börjar sötebrödsdagarna vara till ända. Har försökt smyga igång efter min tvåveckorsförkylning men först idag känner jag mig pigg och kry. Senare i kväll blir det lätta trösklar på trainern och sedan drar morgonträningen i gång på allvar.

Jag tänker mig tävlingspremiär i slutet av april vilket ger i handen 4,5 månader till första tävlingen. Det känns jättenära. På riktigt!

I helgen var jag och Linda på besök i Luleå och jag passade på att prova traktens vägar på crossen. Det blev årets första pass på snö och det kändes ovant och osäkert i halkan. Jag antar att man vänjer sig med det hala underlaget även i år men det var skönt att komma hem till Umeå i går och få cykla på snöfria vägar igen.

Kyla och dubbdäck

Nu verkar kylan vara på gång lite mer kontinuerligt här i Umeå och förhoppningsvis ger febern med sig under helgen så pass att jag tar mig ork att byta till dubbdäck. Förutom att det låter lite mer med dubbade däck så gör det mig inte så mycket att det går tyngre faktiskt. Jag har ju ändå en cykelkärra på släp med mig 90 ggr av 100 så om det går 1 km/h långsammare blir liksom brus på ytan.

Pirac har liksom många äldre herrar, problem med prostatan. Trots att han är kasterrad verkar problemen inte vilja ge med sig och den ena antibiotikakuren efter den andra har avverkats och den senaste verkar ha gett positiva resultat. Till veckan är det dags att lämna nytt urinprov och kanske också göra en ultraljudundersökning av prostatan för att se om förbättringen verkar kvarstå.

Pirac och Emma på riddagis.

 

Hej då! Nu ska vi kolla på lite hästar.

Dvala och umgänge

Som traditionen bjuder går min träningsmotivation i dvala under september och oktober. Mörkt, kallt och blött är inget som lockar när tävlingssäsongen är över.

Samtidigt ger det bra tillfällen till att besöka nära och kära vilket kanske får stå tillbaka något under tävlingssäsongen. Nu har vi haft besök av båda mina systrar och deras familjer under ett par helger. Mycket trevligt och full fart när barnen är med.

Just nu har jag dessutom fångat en förkylning och sitter hemmavid med svullen hals och droppande kran. Lika bra att få det överstökat och förhoppningsvis är den historia om några dagar och då tror jag faktiskt att träningsmotivationen är boostad så att träningen inför 2014 kan komma igång.

Quarqen han jag testa på temporaketen en gång innan den blev parkerad för vinterförvaring. Konstaterade att 53T är för litet och att jag behöver byta till 55T vilket innebär att Quarqen behöver skickas in till tillverkaren för kalibrering. Lite småtrist men det kostar bara frakt och dessutom har jag hela vintern på mig.

Quarqen monterad

Fick min nya Quarq med 177,5 mm vevar förra veckan men det visade sig att det inte var helt enkelt att få allt att passa. Ramen är anpassad för BB86 med 24 mm axel och Quarqen var ett BB30 med 30 mm axel. Krävde för det första ett speciellt vevlager som Rotor har och dessutom fick jag använda 2 st 2,5 mm distanser i stället för en 5 mm distans.

 

Nu är i alla fall Quarqen monterad och vädret på lördag ser lovande ut så då hoppas jag att det kan bli en provtur. Jag har ett litet orosmoment som behöver testas. Avständet mellan yttersta delen av veven är oroväckande nära kedjestagen på båda sidor. Det finns kanske 2-3 mm spelrum och jag hoppas att det räcker så jag slipper börja slipa i kolfiber.

 

 

 

Fjällvandring

Av alla kommentarer från det förra inlägget att döma är det många som är både intresserade och insatta i effektmätare. Det förvånar mig dock att det trots att det finns förhållandevis många leverantörer på marknaden att det fortfarande är så pass höga priser. Fortsättning följer för min egen del eftersom jag har en del att begrunda, besluta och inhandla.

Helgen tillbringades med Linda och Pirac (alias "Peson", "Pedro el Negro", "Prutten", "Skrutten" beroende på tillfälle) i trakterna kring Marsfjället med utgångspunkt från Fatmomakke. Tanken var att vandra ut på fredag och hem på söndag med en mellandag på lördag när vi skulle kunna softa lite. Vädret var dock inte på sitt bästa humör på söndag vilket gjorde att vi valde att gå hem redan på lördag. Då fick vi finväder både ut och hem förutom de sista tio minuterna på hemvägen när regnet gjorde entré. På grund av regnet blev det också säsongens första löpsteg. Dessutom med packning och utförsbacke så ni kan ju bara försöka gissa graden av träningsvärk som jag har i låren just nu.

Under min tid i Kiruna var fjällbesök vanliga, speciellt de första två tre åren. Men sedan dess har det blivit färre besök så detta var en väldigt kärt återbesök i fjällterräng för min del och resan kommer att finnas med i minnet under lång tid. Prutten är 12 år och fortfarande pigg för sin ålder och hade inga problem att hänga med på vandringen men tiden går och kanske var detta hans sista besök i fjällen. Jag hoppas inte att det blir så men i så fall var det ett lyckat och värdigt besök. Han fick spana efter både ripa och ren, äta ordentligt med mat och sova kungligt i tältet.

 

 

Hittat renhorn. Busa? Någon?

 

 

Ta hit!

 

 

Myser!

 

 

Snygg!

 

Motions-mode och effektmätare

Nu har cyklingen övergått från tränings- och tävlings-mode till motions-mode. För mig innebär det att jag cyklar en timme på morgonen på väg till jobbet i den fart som jag för dagen anser vara bekväm. Helgerna har varit cykelbefriade några veckor och om det kommer dom att vara även några veckor till.

Det är oroväckande tilltalande att cykla i bekvämlighetszonen men för att ha motivation som räcker hela vintern är det nödvändigt att tillåta mig att befinna mig där just nu. Närhelst jag önskar och utan något dåligt samvete.

Eftersom jag fått låna ett PT-hjul av kamrat Nilsson i Älvsbyn (tack Per) har jag under mina senaste motionsrundor kunnat roa mig med att blänga på efffektsiffrorna. Jag blir tyvärr mer och mer övertygad om att jag verkligen vill ha en effektmätare. Dock tycker jag inte att det finns någon som passar mina behov och samtidigt har ett överkomligt pris.

- P2M är egentligen min favorit men eftersom jag kör med 177,5 cm vevar (jag vill inte byta till kortare) blir det ett kalas på ca 13 000 kr och det är för mycket. Quarq som bygger på samma princip saknar temperaturkorrigering blir något billigare men fortfarande runt 10 000 kr.

P2M

 

Quarq

 

 

- Stages Power blir billigare och kostar runt 6 500 kr men då mäter den bara på ena vevarmen och jag är inte övertygad om att det är tillräckligt. Är det någon som kan tipsa om ett test när man jämfört denna med andra effektmätare?

Stages Power

 

- PowerTap (PT) är kanske den billigaste men då är den ju fast i hjulet och eftersom jag använder flera hjul så skulle denna lösning bli den absolut dyraste lösningen. Dessutom går den inte att montera in i diskhjulet som jag har när jag kör tempo.

PowerTap 

 

- Sen finns det denna som fortfarande inte finns på markanden vilket begränsar möjligheterna en del: http://www.mynewsdesk.com/se/science_park_halmstad/pressreleases/svensk-effektmaetare-satsar-paa-crowdfunding-897364

Hösten, mörker och vila

Som vanligt när hästen börjar krypa på, avtar min motivation att cykla. Faktiskt så avtar motivationen att faktiskt röra mig över huvudtaget. Märkligt hur sinnelaget kan variera från att under december till mitten av augusti hela tiden försöka hitta i princip så mycket träningstid som kroppen klarar till... Ja, att inte vilja göra någonting alls. Linda vill påskina att det finns ett samban mellan de olika tillstånden och det kanske det gör. Just nu mår jag i alla fall väldigt bra av att ta det lugnt. Titta på film, stirra i taket, sovmorgon, sen brunch på stan på helgen osv.

I eftermiddag laddar jag för Eurosports cykelsändningar och Linda som är förkyld har beställt pannkakor. En lovande kombo :-)

Luft under vingarna igen

Efter TOJ har cyklingen gått på sparlåga. Det har blivit något enstaka pass på crossen mellan hemmet, hunddagis och jobbet på universitetet. Med fokus på komfort och nöje, absolut inte ansträngande.

I måndags kände jag mig modig och dammade av TT-cykeln eftersom den stackaren har stått i ensamheten sedan U6. Med en måttlig iver bestämde jag mig för att vara med på Gimonäs tempoträning som traditionsenligt körs på måndagar. Det visade sig att antaleet deltagare som anslöt sig till träningen sträckte sig till mig själv, Kalle W och Tom P. Vi spottade i nävarna och körde de dryga 21 km som banan mäter och för egen del kunde jag se på cykeldatorn att snittfarten på var ovanligt hög och i mål fick jag en tid på 27:30 vilket är 40 sekunder (typ) än vad jag kört tidigare i år. Klart överraskad men förstås lite lättad och glad.

Stärkt av måndagens ljusglimt lastade jag cykeln i bilen och drog till Piteå i tisdags för att vara med på årets sista Rekordmil som arrangeras av Piteå CK. Som traditionen bjuder serveras det även tunnpannkakor (eller plättar beroende på vad man föredrar) efter loppet. Förutsättningarna var inte dom bästa vädermässigt eftersom det fram till starten hade varit ett riktigt ordentligt regnväder så vägbanan var ordentligt blöt och luftfuktigheten påtaglig. Jag hade ju tänkt försöka cykla snabbt och ge Thomas Åbergs rekord från 2004 en match men när vädret inte matchade mina förväntningar kände jag mig inte lika övertygad om att det var rekordläge. Som uppvärmning körde jag en repa på banan och så på klockan att det tog 14:15 trots att jag verkligen tyckte att jag tagit det lugnt. Då förstod jag att jag hade kanonben och rekordtiden på 12:52 skulle kanske få sig en match ändå.

Direkt från start kände jag att det gick snabbt och efter en km var snittfarten över 50 km/h. Under hela loppet var det snittfarten som fick vara min morot och när jag under större delen av banan kände att det var lätt att hålla en hastighet på 47-48 km/h gick det lätt att motivera mig. Sista biten mot målet gjorde den sena timmen och de mörka molnen att jag inte kunde se siffrorna på cykeldatorn eftersom det var för mörkt. Efter lite petande på datorn kunde jag slå på bakgrundsbelysningen så att jag kunde se snittfarten igen. En sista ansträngning sista 100 m mot mål och jag kunde stoppa klockan på 12:45. Men jag vet av erfarenhet att autopaus ibland kan slå på och stoppa tiden så jag var inte alls säker på om jag fått en felaktig tid på min klocka. Kvällens arrangör och tidtagare Mikael Lundberg kunde dock verifiera min tid och det prestigefulla :-) banrekordet hade slagits.

Thomas Åberg påstås ha lovat en comeback om hans rekord skulle slås och det hoppas jag att han håller.

Efter TOJ var jag moloken, modstulen och genuint less på att cykla. TOJ var slitsamt med dåligt resultat och jag hade investerat mycket tid av min och Lindas gemensamma semester för cyklingen. Till ingen nytta! Jag visste ju inte om det var formen som var dålig eller om åldern eller något annat faktiskt hade påverkat min prestationsförmåga för gott. Nu är det inte rimligt att dra jättestora slutsattser baserade på två tempolopp men bevisligen så kan jag köra snabba tempolopp just nu och benen känns hur starka som helst. Vad det innebär för min motivation tänker jag låta vara osagt tills vidare. I går kväll tog jag en whiskykväll i goda vänners sällskap och i dag har jag inga som helst planer på träning. Kanske i morgon, kanske i övermorgon. Men inte i dag.

Plättar efter målgången i tisdags. Världsklass på arrangemanget.

Tomt

I går genomfördes den sista etappen på årets upplaga av TOJ så just nu känns det tomt både i benen och i huvudet. Att det skulle vara tomt i benen var ju lätt att förutse men inte lika enkelt att förutse att det skulle kännas lika tomt i huvudet och motivationen.

Säsongen började ju lysande med en tredjeplats på Hammarö 3-dagars men sedan har det gått sakta utför och att genomföra TOJ med varken ben, kropp eller knopp som svarar tär på den mentala delen av mig.

Sista etappen i går från Trondheim till Åre (ca 21 mil och 2000 höjdmeter) inleddes med en backe efter ca två mil där jag kände att det gick fort för mig men jag kunde inte motivera mig att gräva längst ner i brunnen utan chansade på att slinka in i karavanen och därifrån köra i kapp klungan. Ett upplägg som misslyckades och i stället fick jag tillsammans med sju andra cykla i grupp till målet i Åre. Jag hade föresten inte ens krafter att bidra med något i den gruppen heller utan fick tråkigt nog finna mig i att snylta på de mest dragvilliga i gruppen så tack till ART för den skjutsen. Servicebilen var dessutom långt framme med huvudklungan och mina två flaskor och fyra gel räckte tillsammans med reserven i kroppen fram till den fasta lagningen där jag efter några minuters mingel bland diverse langare lyckades skramla ihop tillräckligt med energi och vatten för att fortsätta mot målet. Även där har jag ART att tacka för en prestigelös service.

Nu tänker jag försöka komma tillbaks i vardagen och sedan fundera på vad jag ska göra med cyklarna som står hemma. Kanske går de att kombinera med kommande mål och utmaningar, kanske inte. Det återstår att se.

TOJ

Nu har vi klarat av tre av fyra etapper på årets Tour of Jämtland och för egen del är det först i dag som jag känner att kroppen är sig lik. På gp loppet blev jag avplockad när det återstod några varv vilket var premiär för mig. På gårdagens etapp mellan Östersund och Vemdalen blev det en jättekrasch som mer än halva klungan blev inblandad i men jag lyckades få stop och kunde runda högen av cyklar och cyklister via diket. Det gick sakta i klungan ett par km för att så många som möjligt skulle kunna ansluta efter kraschen men eftersom det var en grupp med två cyklister som hade ett försprång till klungan som behövde köras in så ökade farten ganska snart.

En del olycksfåglar kunde ansluta till undan igen genom att åka på servicebilar. För egen del tog krafterna nästan helt slut i backen upp till klövsjö där jag släppte klungan. Körde på i egen takt gott det gick men jag var så trött att när Fredrik och Kalle som kraschade kom i kapp mig orkade jag inte ens ligga på deras rulle. Ordentlig trött rullade jag i mål 13 minuter tre klungan.

På dagens etapp från Vemdalen till Åre fanns det ett kritiskt passage i form av backen upp från klövsjö. Avhänts där och det är lönlöst att fortsätta de återstående 17 milen till Åre. Som tur var för mig så var farten hög men inte högre än att jag kunde hänga med över krönet. Rösten av resan gick i lugn fart ända fram till granenbacken i Åre där jag körde mitt eget tempo och var efter två varv ca 2:30 min efter klungan i mål. Det glädjande från dagen var att benen kändes bättre ju längre etappen pågick, vilket känns skönt. Under de första två etapperna har benen inte känts som de brukar.

I morgon kör vi sista etappen från Trondheim tillbaka till Åre. Det är en tuffaste etappen med hårda stigningar och drygt 21 mil. Nu är det natti natti.

Det drar ihop sig till TOJ

Just nu sitter jag och väntar på att Jan E från Kiruna ska komma förbi här. Vi kommer att åka ut på ett lätt pass före frukosten. Nu ringer han på dörren. Hej så länge.

Träningen trappas ner

Semestern har präglats en hel del av cykling (tack Linda) och för att det inte ska ta hela dagen i anspråk har jag försökt ta mig upp på morgonen (semestermorgon) och sedan kört i ca fyra timmar. I bland mer och i bland mindre men ambitionen har varit fyra timmar om dagen. Ett par vildagar har jag förstås haft. Idag har jag avklarat det sista långpasset före Tour of Jämtland som börjar på onsdag nästa vecka. De kommande dagarna blir det lite kortare pass med lugnt tempo och ett eller två intensivare pass för att hålla kroppen igång så att den inte somnar. Sedan är uppladdningen genomförd och det är "bara" tävlingen kvar.

En trevlig sak med cykling, semester och husvagn är att jag får möjlighet att cykla på många nya vägar vilket är en förutsättning för mig för att jag ska klara av lite längre pass. Raksträckorna i Norrland skulle knäcka mig direkt under ett långpass. De duger till att köra intervallpass på tempocykeln men icket till några längre pass.

Formen då? Ja, den tro jag är på på G. Faktiskt!

Ovanligt möte på dagens cykling

Skickat från min iPhone

Semester BIG time

Jag vill gärna tro att jag är rätt bra på det här med att ha semester. Träning på fm och nåt kul, nåt gott eller bara slapp på em. Nu har vi kommit till Norrköping med husvagnen och i dag blev det en sväng med Linda och Pirac i cykelvagnen ner till Söderköping. Vägen dit var på en riktigt, riktigt fin skogsväg med mestadels grus. Sista milen åkte vi längs Göta kanal där vi mötte flera segelbåtar. Jag kan lugnt konstatera att båtarnas kaptener var betydligt trevligare än många bilister som jag möter på vägarna.

Träningen rullar på men det blir mestadels lite längre pass och några intensiva kvalitetspass är det gles mellan. Kan liksom inte motivera mig till det, tyvärr. Tröstar mig med att dom hjärncellerna behöver jag ha kvar till racen och till vinterns trainerpass.

Bloggskugga

Semestern har pågått i en vecka nu vilket märks på mitt datoranvändande vilket slår negativt på bloggfrekvensen. I morgon avslutas U6 med en kort tempoetapp på ca 17 km och för min del har det varit tuffa dagar. Benen var trasiga när jag kom och fem dagars hårt tävlande (eg fyra plus prologen) har inte gjort saken bättre. Jämfört med förra året upplever jag att farten i klungan är högre och dessutom är sista linjeetappen både längre och hårdare med en extra backe och ett grusparti som var nära att skaka sönder både mig och cykel. Cykeln gick förresten sönder precis när vi skulle gå ut på det femte och sista varvet. Plötsligt kunde jag bara få i lättare växla och inte de tyngre och det fanns inget annat att göra än att bryta loppet. Senare felsökning visade att en fjäder har gått av i växelhandtaget.

Efter U6 är resplanen oklar men en sak är säker: Mina ben tänker ta semester.

Träning och slitna ben

Mina ben har varit riktigt under isen sedan SM men jag beslutade mig ändå för att köra några pass i veckan för att trötta ut benen ordentligt. Nu närmar det sig semesterföreberedelser och planering inför U6 om en vecka vilket betyder att träningen kommer att få en lägre prioritet för att vi skall komma iväg. Närmaste dagarna räknar jag med väldigt lite cykling men förhoppningsvis blir det med pigga ben som jag anländer till Tidaholm och U6.

Har tittat lite på årets etapper vilka verkar likna förra årets undantaget sista linjeetappen som verkar vara både mer kuperad och betydligt längre. Så det finns en poäng med att komma dit med pigga ben för efter 6 dagars cykling lär benen vara slitna.

Film från SM

Ännu en snygg film från ODEX

De svenska linjemästerskapen på landsvägscykel

När jag googlar runt bland cykelbloggar så märker jag att det skrivits både en och två rader om detta lopp redan och jag räknar kanske inte med att tillföra några stora informationsmängder. Det jag kan tillföra förstås är min egen upplevelse för den är det ju bara jag som har tillgång till.

Banan bjöd på två backar vara en lite flackar och en lite brantare. Branta backar är inte min melodi så redan före loppet anade jag lite oro för den. Den flackar backen kände jag mig inte så orolig för däremot. Efter första varvet av 13 så fick mina orosandar vatten på sin kvarn när jag hängde som en slips i svansen på klungan på toppen av backen. Inte hela världen tänker kanske någon. Nä, inte om det varit en platt och bred fortsättning på banan men nu var det i stället utför och genom Åstorp vilket gav scenariot likt ett GP-lopp med den gummisnoddseffekt som uppstår längst bak i klungan.

Varje varv upprepades detta vilket utarmade mig på krafter ordentligt. Att det sedan gick i maklig eller normal fart hjälpte inte ås mycket faktiskt. Det var denna del av banan som till slut gjorde att jag åkte av när det var fyra varv kvar. Då hamnade jag i ingemansland men blev ganska snart ikappkörd av en grupp som bl.a. bestod av Wieselblad som hälsade lite glatt när dom kom i kapp mig. Möjligen med en liten skvätt ironi eftersom jag tror att vi båda var trött och sliten samtidigt som vi var avhängda vilket aldrig är kul.

När jag passerade målet med 3 varv kvar lekte jag med tanken på att bryta. Jag var trött och inget mer roligt skulle hända i loppet utan det återstod bara att masa sig runt de sista 4,5 milen. Men så vet jag att jag skulle avsky mig själv om jag bröt för om jag startar en tävling så gör jag det för att gå i mål. Alla starter kan inte bli lyckade och det duger inte att kliva av om det inte blir som jag tänkt mig innan start. Det kan inte alltid vara solsken och blå himmel men jag är ändå nöjd över att ha slutför tävlingen och fått en målgång, för det är var min första på linjeloppet.

Det kan inte alltid vara solsken

 

Vy över Helsingborg

 

Dom svenska mästerskapen

Gick av stapeln förra veckan i Åstorp utanför Helsingborg. Torsdag innebar tempolopp och jag startade sjua från slutet. Har ju i praktiken ingen betydelse var jag startar så länge som det inte är först eftersom jag inte får några tider på dom övriga cyklisterna.

Var osäker på min egen form som mest vacklat senaste veckorna och ljusglimtarna har varit få. Banan hade jag rekat i bilen dagen innan och konstaterat att det skulle bli ett krävande lopp. En lite längre backe i början av banan som sedan fortsatte med vindar och böljande terräng. Inte någon bana som passar mig men faktiskt en utslagsgivande och rättvis bana.

Under loppet försökte jag ta det lite varligt i början men den inledande backen gjorde att jag drev upp tempot och förmodligen öppnade jag hårdare (för hårt) än jag brukar göra. Försökte som vanligt att hela tiden ligga på och fokusera på att loppet. Märkte på snittfarten att det gick långsammare än vanligt och jag tror att den till slut blev precis över 43 km/h. Gustav Larsson som hånade oss andra berättade att han haft en snittfart på 48. Resultatmässigt blev det en 23:e plats vilket är min sämsta hittills så jag är varken nöjd med prestationen eller resultatet.

Linjeloppet tänkte jag återkomma senare med.

Det är kul med kreativa människor

Tävlingshelg

Då är en intensiv tävlingshelg till ända med lite blandade resultat och formbesked. Inledningen på tävlandet skedde i Östersund och Jämthjulingen som var ett kort lopp på 4 mil. Direkt efter start kände jag att kroppen var precis lika kass som den varit senaste veckorna och jag kämpade på efter bästa förmåga. Hopade över spurten och rullade i mål som trea efter Kalle Walleij som tog segern.

Fredagen innebar resa från Östersund till Arlanda som bjöd på GP-lopp ute på en av testbanorna som finns på Arlanda. En kort slinga som vi körde runt på i ganska hög fart under 29 minuter. Åkte mest med långt bak i klungan eftersom jag inte ville risker något. Ändå var jag nära att dras med i en krasch som inträffade mitt på den 50 meter breda målrakan. Rullade i mål med klungan och var nöjd med att ha fått intensiva 30 minuters cykling.

Lördag innebar Luma GP för de flesta i Fuji Racing Frösö IF men för mig och Kalle Walleij innebar det tempolopp i Köping. SÅ efter att ha skjutsat några av ungdomarna till starten för Luma GP så drog vi till Köping. Ett 25 km långt tempolopp som gick på en smal, slingrande och böljande bana som jag aldrig lyckades hitta något flyt på. Kämpade ändå på ordentligt och slutresultatet blev en andra plats, 40 sekunder efter Gingsjö som förstås inte helt oväntat vann.

på söndag var det så dags för Falkenloppet som vid det här laget har blivit lite omtalat på grund av några tråkiga olyckor. Även elitklungan råkade ut för ett par incidenter och den första redan efter ett varv när klungan mötte en bil och eftersom det var för många cyklister i vägen för bilen så tog bilisten till slut sitt förnuft till fånga och styrde in i vägräcket och dess betongpelare i stället för några trikåklädda cyklister på deras plastcyklar. Här är jag faktiskt kluven om hur jag borde reagera. Så klart är jag tacksam för bilistens val men varför körde den så fort och varför var vi så dåliga att flytta på oss till höger sida av vägen? På en sån smal och krokig väg med många krön vill jag påstå att det krävs lite  extra av arrangören i form av en aktiv förpatrull eller polis. Nu var så inte fallet vilket också ledde till en del olyckor med bilister vilket är tråkigt av flera skäl. Som cyklist förväntas jag följa trafikreglerna även på tävling vilket bland annat innebär att färdas på höger sida av vägen. Det gör vi inte alltid. Å andra sidan stannar vi heller aldrig för stopptecken under tävling men jag tror ändå att vi egentligen borde göra det av samma anledning. Hur som helst är det alltid tråkigt med olyckor och förhoppningsvis blir det förbättringar till nästa års arrangemang så att vi i alla fall slipper olyckor med övrig trafik.

Tävlingen då? En grupp kom i väg ganska tidigt i loppet med Kalle Walleij från Fuji Racing så jag kunde sitta ner i sadeln i täten på klungan för ge gruppen lite extra försprång. Som alltid när det går för saskta i klungan blir det utbrytningsförsök och jag gick med i några i hopp om att få en bekväm resa längst bak i gruppen eftersom Kalle fanns med längst fram. Efter några misslyckade försök som blev inhämtade beslutade jag mig för att sitta ner lugnt och fint i sadeln hela vägen in till mål för att inte (för ovanlighetens skull) tömma mig helt på krafter eftersom det stundar ett SM nästa vecka (tips till Tom Wieselblad). Efter knappa tre timmar rullade jag i mål i andraklungan som var ca en minut efter en ganska stor första klunga där Kalle inte riktigt orkade följa täten ända in i mål. Lagom trött för en gång skull.

Nu väntar mestadels lättare och ett par hårdare pass inför SM-tempot på torsdag nästa vecka.

Jag blir så matt

Kolla in senaste inlägget på http://cykelbloggar.blogspot.se/2013/06/sjukt.html

Många verkar tro att cyklister är ett eget folkslag. Ta tex inlägget från Nils Lindroth som tycker att cyklister tar sig själva på för stort allvar etc. och att cykeln använder man ju bara när man har varit på krogen. Och då undrar jag, är han inte cyklist då även fast han cyklar från krogen? Stenmark insåg tidigt detta fenomen att "Hä inte lönt att förklara för dem som inte begrip". Han kunde mer än att åka slalom min gamla hjälte.

Jakten på den försvunna formen

Uppdraget att hitta formen går inte riktigt som jag hoppats på. Efter den tidigare förkylningen har jag lagt fokus på att köra så många högintensiva pass som kroppen och knoppen mäktar med. För att få lite extra skjuts till knoppen besökte jag gamla kamrater i Norrbotten i helgen och en träningshelg som Per Nilsson arrangerat.

Lördagen inleddes med 7,5 mils cykling och för att få till det lilla extra hade vi dessutom en mållinje som alla villa vara först över. Direkt efter start drevs farten upp och snittfarten låg länge runt 40 km/h. Min egen form var långt från den normala och jag blev också avhängd en stund och fick jaga ikapp första gruppen som vi kom ikapp någon mil före mål. Pulsen var sky high hela loppet och även en lång tid efteråt. Efter att ha inmundigat ett skrovmål på Grillen i Älvsbyn tog vi en runda på dryft två timmar i lite lugnare fart.

På söndag var det kallt och regnade vilket kanske var en anledning till att storleken på gruppen som ville vara med och cykla hade reducerats till ungefär halva styrkan jämfört med lördagen. Icke desto mindre fick vi till ca två timmar med blandade intervaller och det lät som att vi alla var väldigt nöjda med upplägget.

I går var det måndag och tidstempo med Gimonäs CK. Min tid var precis som vanligt drygt 28 minuter vilket indikerar att jakten på den försvunna formen fortsätter.

Till helgen är det dags för en tävlingsturné som inleds i Östersund på torsdag, Arlanda på fredag, Köping på lördag och Nynäshamn på söndag. Återkommer med rapport efter helgen.

Stora klungan från lördagens träningslopp fångad på bild av http://lindback.blogspot.se/

Helgens träning

Rent allmänt har jag rätt kort tålamod. Jag skulle inte säga att det är dåligt eftersom det ibland är bra med kort tålamod eller rent av frånvaro av tålamod. Kort är det hur som helst rätt ofta. För cyklingens skull innebär det bland annat att jag sällan kör långa träningspass. Antal träningspass över 2,5 timmar är i huvudsak de jag får till på Mallis. På svensk mark är antalet förmodligen lätta att räkna på fingrarna. Jag delar hellre upp träning i två pass vilket jag ibland gör på vardagarna när jag först cyklar på morgonen och sedan kanske kör ett intervallpass på kvällen. I lördag körde jag först ett VO2-max pass på trainern och senare på kvällen blev det drygt en timme på temporaketen i kvällssolen. Söndagen bestod helt av utomhuscykling i solskenet, vilekt börjar bli en trevlig vana nu. Förmiddagen användes till en timmes tröskelpass på tempocykeln i rätt hård blåst. Trött blev jag dessutom. På eftermiddagen fick det bli ett lugnt pass i två timmar.

På morgonrundan i morse kändes benen riktigt sega och när jag väl kom på jobbet var jag också lite snurrig i huvudet. Planen är att köra 20 km tempo på tid med Gimonäs Ck i kväll men som det känns nu får det kanske bli träning utan klocka. Känslan får avgöra.

Det här med vila

Är inte så enkelt och speciellt inte nu när SM närmar sig med stormsteg och formen är borta med vinden eller nåt i den stilen. Med tanke på att jag just lämnat en förkylning bakom mig vågar jag inte riktigt chansa och slarva med vilan. Men i morgon, då jäv....

Tänkte prova ett nytt upplägg på intervaller som jag inte kört tidigare. 30 s strax över tröskel och 30 s strax under tröskel. Upprepa 15 ggr i två block. Provade det på temporaketen utomhus (jo, det går Tom) men eftersom jag saknar effektmätare får det bli en blandning mellan puls och känsla som styr intensiteten. Fick till ett bra första block med 15 st intervaller när jag körde över en broskarv, fick genomslag och spräckte min Stinger-9 bak. Suuuuuuuuuurt!

Nu har jag lagt in programmet i trainern (Tacx Fortius) och tänkte prova upplägget med lite mer styrd på effekt. Jag tycker att jag får svårare och svårare att få upp pulsen ju äldre jag blir, så akta er för det. Bytte också ut ett cykelpass i veckan mot ett rullskidpass faktiskt. För några år sedan var jag inne i en Vasaloppssatsning och försökte mig på rullskidor. Men efter att ha kraschat flera ggr och slagit mig så åkte dom längst in i förrådet. Men i onsdags åkte dom fram igen när jag fick för mig att köra ett pass på 2 timmar. Insåg rätt snart (komiskt) att jag inte var så tränad i överkroppen och armarna kroknade direkt. Återstod att åka mer med benen men eftersom ryggen var fylld med mjölksyra så var dom inte till någon användbar nytta heller. Efter 1:40 gav jag upp och det blir knappas någon fler nypremiärer. Någon som vill köpa dom kanske? Har ett svagt minne av en annons på Blocket för några år sedan där det stod nåt i stil med "Rullskidor säljes. Hade sålt stavarna också om dom inte hade varit lindade runt en tall i Mora". Så illa är det inte för mig (ännu) men skulle hellre haft ett par skateskidor i stället för dom klassiska som jag har nu.

Post förkylning

Nu verkar det som att jag befinner mig i post förkylning (peppar, peppar). I söndags kände jag mig frisk för första gången sedan Hammarö för tre veckor sedan. Har cyklat lite då och då under denna period men inget som kommer att hamna i träningsdagboken. I går var det dags för Gimonäs träningstempo vilket var det första för mig i år. Jag är osäker på sträckan men tiden ligger kring halvtimmen. Tänkte att jag inte skulle köra livet ur mig och startade av den anledningen rätt förnuftigt men märkte direkt att trots att jag tog i lite så slog pulsen i det närmaste i taket. Efter ett tag började jag dessutom att blöda näsblod rätt ordentligt och det slutade inte förrän jag kom i mål och tempokostymen blev onödigt nerblodad. Jag vet inte vilken snittfart jag fick till men det var nog långt från någon rekordfart. Skippade eftersnacket med övriga cyklister och tog i stället närmaste vägen hem till duschen. Lite skillnad från rekordformen i Hammarö för tre veckor sedan.

Förkylningen och förändringen av formen har gjort mig lite stressad eftersom det bara återstår 3 veckor innan resan ner till Åstorp och SM. Kommer att lägga fokus på träning med tempocykeln och högintensiva pass. Ofta hör jag hur proffsåkarna inte verkar träna på tempocykeln utan dammar av den inför SM eller något stundande etapplopp. För mig som är plus 40 så är det inte självklart att sitta i tempoposition. Framförallt inte halv sju på morgonen när jag var ute på morgonpasset före jobbet i går. SM-tempot på fem mil i den ställningen kändes helt plötsligt väldigt främmande.

Ett tips till nästa grillning är Santa Maria - Chili.

Husvagnspremiär

Till helgen verkar värmen komma smygande även till dessa breddgrader så vi planerar att lufta husvagnen för första gången för året. Förhoppningsvis kommer kroppen att vilja träna också men förkylningen verkar inte vilja släppa taget.

Pirac har fyllt 12 år i veckan och det har vi firat med grisöra och tuggben som traditionen bjuder. Även husse smakade av kakorna och tog kanske en eller två för många för sitt eget bästa men, men. Vi har inte kalas så ofta hemmavid.

Fortfarande ingen hård träning

Först var det en förkylning som satte käppar i hjulen för hård träning och nu är det en tandoperation som gör att träningen får stå på paus. Å ena sidan frustrerande att inte kunna träna hårt enligt planen. Å andra sidan brukar det sätta ordentlig sprutt på motivationen.

Mattias Reck har intervjuats angående årets SM-tävlingar i Åstorp och han konstaterar att linjeloppet kommer att bli utslagsgivande. Efter att ha tittat på banprofilen och konstarerat att det är drygt 22 mil som skall avverkas så tvivlar jag inte alls på hans slutsats. Det kommer att bli hårt. Se intervjun och SM-banorna här: http://astorp2013.se/?p=255

Ofrivillig vila

Planen var att vila ordentligt efter urladdningen som jag gjorde på Hammarö men tanken var egentligen att få vila och vara frisk. Nu blev det i stället vila och en förkylning inklusive ett par dagars sängliggande. Allt går inte som man planerat men i morse kunde jag i alla fall cykla till jobbet och förhoppningsvis kommer kroppen att vara i träningsbart skick till på torsdag när ledigheten faller in (igen). Fram till dess får det bli lugnt och fint. Lyckades faktiskt att krocka med en bil under min cykeltur på väg till jobbet i morse.

Alltså, Umeå och dess cykelbanor skulle jag kunna skriva löpmeter om vilket jag inte har intresse av att lägga tid på men en bilist som tog sikte på anslutande genomfartsled glömde bort att det först fanns en cykelbanan som skulle korsas först. Och där kom jag cyklandes i sakta mak, med min cykelkärra på släp så hastigheten var uppskattningsvis makliga och beskedliga 15 km/h. Och tur var det för nu fick varken jag, bilen eller cykeln några skador (vad jag upptäckt ännu iaf). Fästet till cykelkärran fick sig dock en smäll så kärran är förbrukad. Tyvärr såg jag inte det förrän bilisten hade åkt vidare så kostnaden för en ny vagn för jag stå för själv.

Girot har börjat men inte riktigt kommit så långt att det byggts upp någon stämning tycker jag. För mig är Wiggins en solklar segrare och övriga tror jag faktiskt kommer mer eller mindre att vara statister till hans segertåg. Blir spännande att se hur Fredrik klarar sig i bergen. Jag antar att ju starkare Nibali kör, desto tydligare kommer Fredriks roll att stötta honom att bli. En Nibali ur form kanske kan ge Fredrik lite friare tyglar.

Undrar också hur det går för vår utomhuscyklare Wieselblad som enligt sin blogg är på träningsläger denna vecka. Bara en sån sak som friskluft under flera dagar borde göra honom 20% starkare. Lägg därtill träningseffekten så förstår ni att det bådar gott för SM-formen.

Hammrö 2013

Förra året körde jag Hammarö för första gången och då i seniorklassen och blev rätt förtjust i tävlingen. För det första är arrangemangen förstaklassigt och sedan passar de platta banorna en åttiokilosklump som handen i handsken. Så när jag gjorde tävlingsplaneringen för i år så var förstås tävlingen en självklar kandidat.

I år valde jag att köra i elit, mest för att prova skillnaden med seniorklassen men också för att de övriga i Fuji valde att köra elit. Totalt var vi Tore, Kalle, jag och Fredrik från laget som körde tillsammans.

Eftersom jag blev fyra med endast elva sekunder till segern förra året var jag lite revanschsugen men eftersom jag hade bytt klass hade jag faktiskt inga som helst förväntningar på utfallet. Resultaten är svåra att påverka och väldigt beroende av vilka som är med men prestationsmässigt ville jag köra offensivt på GP och linje. På tempoloppet hade jag satt ribban för godkänt till en snittfart på 45,5 km/h vilket jag lyckades med enligt Garmin. Tycker även att jag lyckades köra offensivt på alla etapper och inte minst på linjeloppet när jag var i en (alldeles för) lång utbrytning på ca 12 mil. Inför prologen kände jag av lite ångest för att plåga mig max under 4 minuter men när jag väl var ur startgrinden åkte liksom hornen upp som vanligt och det var fullt ös.

Det jag minns mest från årets upplaga var hur jobbig utbrytningen blev innan jag till slut nådde målet. När vi blev ikappkörda av fyramanagruppen med bl.a. Ahlstrand och Södergrann blev det några utbrytningsförsök som jag fick bita i till max för att hänga på. Till slut delades vår grupp med 8-9 man upp och tre stycken kom iväg med Ahlstrand (förstås) i täten när det var ca 5 km kvar till mål. Utbrytningen häll ända in i mål och jag kämpade för att hänga med den andra gruppen för att förbättra min fjärdeplats i totalen till en pallplats. När det var 2-3 km kvar tog tyvärr dagens långa utbrytning ut sin rätt och jag orkade helt enkelt inte hänga kvar utan släppte och fick cykla sista biten till målet i ensamt majestät.

Väl i mål var jag helt slut och när man ropade mitt namn i högtalarna inför prisutdelningen så tänkte jag direkt att det kommer jag inte att orka. Men efter att Kalle mulat i mig ett bar vetebullar så tog jag mig ner från sätet i lagbussen till cykeln utanför dörren, rullade 40 meter till prisutdelningen och fick klart för mig att jag klarat tredjeplatsen i sammandraget och det kändes ju förstås låååångt över förväntan. Men med några tillfälligheter och en envis gubbe så gick det vägen i år.

I stridens hetta snärtade jag också till Rasmus Mikiver, CK Hymer, över armen när jag tyckte att han förstörde samarbetet i vår grupp. Eftersom CK Hymer hade tröjan genom Södergrann var förstås Mikiver inte så intresserad av att hjälpa till med körningen eftersom Södergrann var kvar i huvudklungan. Så när han försökte rubba vårt samarbete samtidigt som han legat på rulle i ca 10 mil när vi andra fyra slet som vargar så tappade jag humöret och det vill jag be om ursäkt för.

Bilresan hem till Umeå var ju lång och tråkig som vanligt men Kalle var tapper bakom ratten och stod hela distansen ut så att vi kunde rulla in vid tvåtiden på natten. Nu väntar några dagars vila i hopp om att min trötta kropp inte ska förkyla sig innan jag tar en veckas lugn träning. När den väl kommer igång igen kommer fokus att ligga på tempo-SM vid midsommar.

Repotage

ÖP uppmärksammade helgens cykeltävlingar på Hammarö i ett repotage i dagens tidning. Se hela inlägget

Alla resultat

http://www.skoghallsck.se/hammaro3-dagars/index.php?option=com_wrapper&view=wrapper&Itemid=16

Resultat tempot

Plc Nr Namn Förening Tid Diff Etapplac.

1 15 SÖDERGRANN Jakob CK Hymer 25:57 1 1

2 38 NYGREN Mats Frösö IF 26:28 0:31 4 2

3 44 AHLSTRAND Jonas Ramnäs CK 26:38 0:41 2 3

4 50 LUNDVALL Daniel Södertälje CK 26:43 0:46 2 4

5 57 ARVIDSSON Staffan Upsala CK 26:51 0:54 5 5

6 58 BARTOLOMÉ David Upsala CK 27:08 1:11 11 6

7 16 ÅSTRÖM Olof CK Master 27:19 1:22 8 7

8 49 LINDER Marcus Södertälje CK 27:24 1:27 6 8

9 3 THOLIN Edvin CK Bure 27:33 1:36 8 9

10 45 BÄCKER Pär Skruvstads Idrottsklubb 27:38 1:41 12 12

 

Prologen Hammarö

Tidigare i kväll gick prologen på Hammarö 3-dagars av stapeln. Kallt väder men men mestadels sol som såg till att det blev lite varmare. Som vanligt kändes det extra nervöst för att det var årets tävlingspremiär. Hur är egentligen formen? Hur kommer det att kännas? Klarar jag kurvorna och så vidare. 

Prologen var förstås bara 3 km och tog ca 4 minuter så någon stor värdemätare skulle jag inte kalla det. Den kommer i morgondagens tempolopp på 17 km. 

Hade förberett mig med en ganska bra uppvärmning vilket också behövdes för att få upp värmen rent allmänt. På grund av tävlingsnerverna så blev det som vanligt stressigt in i det sista fram till starten kl. 19:37 trots att jag trodde jag både gott om tid och reservtid. Ingen panik men tillräckligt tight för att hinna stressa upp mig lite extra. 

På fyra minuter finns det inte så mycket att spara på men det betyder inte att det går att köra för fulla muggar direkt från start. Lite sans måste det finnas första två minuterna men sedan är det dags att börja kräma ur det benen har att erbjuda för stunden. Sen gäller det till sist att gräva längst ner i fickorna sista 300 meterna för att kapa sista sekunden. För när det är fyra minuters körning blir det små tidsavstånd och det finns inte tid att bjuda medtävlarna på någon onödig sekund.

Tyckte faktiskt att jag lyckades med min strategi hela vägen. Till min hjälp hade jag tiden från förra året i minnet så att jag kunde hålla koll på den. Det blev också en bättre tid än förra året och jag gick in på 3:59 vilket räckte till en 4:e plats i elitklassen. 3 sekunder efter snabbaste man. 

I morgon är det först tempolopp och senare på kvällen blir det GP-lopp på Hammarö. Godnatt!

Årets första race

Idag var det Mallorca Classic (http://vueltamallorca.com/mallorca-classic-en/) som är ett motionslopp där en av två grupper startar på Palma Beach. Den andra startar i Muro och båda grupperna körs med pace första sträckan fram till Inca där det är nystart med fri fart. Först upp till Lluc och sedan vidare upp till Piggen. Därefter sista berget uppför Soller innan avslutningen via Santa Maria och La Cabarnete.

Efter starten i Inca blev det som väntat full fart från start och den 700 man stora klungan blev till ett låååångt snöre. In i Selva där första stigningen börjar kommer vi i 300 knyck med bredställ men lutningen på stigningen gör att farten avtar direkt. Jag ser att täten försvinner iväg framför mig men försöker ta det lugnt och köra i min fart som jag tror att jag klarar alla stigningarna i. Efter ca 500 höjdmeter planer det ut några km vilket gör att jag och några andra medtävlare kommer ikapp täten som är ca 40 cyklister. Vi följs åt uppför Piggen men i utförskörningen vill jag inte pressa min ovana uförstteknik och blir distanserad från täten igen. På väg ner har en av de tusentals motorcyklister som alltid kör genom bergen på helgerna krockat med en av tätcyklisterna som ligger hopkurad på vägen vilket gör min nerfärd om möjligt ännu mer beskedlig.

Nere i Soller är jag efter igen men kommer ikapp i motlutet upp till Sollertunneln där stigningen startar. Direkt från starten av stigningen drar en ganska stor grupp upp farten i en hastighet som det inte ens finns en teoretisk möjlighet för mig att följa med i utan jag tuffar på i min egen fart utan att det är plågsamt. Utförskörningen utför Soller går ganska sakta eftersom det är tät mellan kurvorna. Sista biten från passet in till mål via Santa Maria går i bra fart och in på upploppet på Palma Beach är vi en klunga på 10 till 15 personer som jag vinner klungspurten i. Det ryktas att någon sett mitt namn på en 13:e plats men det är obekräftade uppgifter men jag tror att det är ganska rimligt.

Även Per Nilsson och Henrik Blom från Team Norrbotten körde dagens race men några resultat för dom har jag inte just nu. Dock verkade båda riktigt nöjda.

Morgondagen är tänkt att vara sista cykeldagen på Mallis för denna gång men vädergudarna verkar bjuda på blöta så jag kanske tar en vilodag.

I bland

I slutet på söndagens runda var det någon som föreslog att vi skulle prova en ny väg sista biten in till hotellet eftersom den vanligen blir samma rutt varje dag. Ombyte förnöjer som det heter. En rutt lades in på Garmins GPS och sedan följde i hopp om lyckad resa.

Till en början verkade allt bra men ganska snart förändrades omgivningen till något märkligt med en miljö som närmast liknade en spökstad. Vägen blev smal och krokig och slutade till sist vid ett galler med skylten Coto Privado. Eftersom det var ganska mycket uppför i ca 5 km tillbaks till huvudstråket och samtidigt många trötta ben så var det ett mindre önskvärt alternativ att vända om. Vi lyckades till slut faktiskt hitta den som ägde marken som gick med på att öppna en grind som skiljde oss från en fortsatt resa. Tyvärr övergick underlaget till grov grusväg. Vägen slingrade sig sedan vidare förbi en åker och förbi en golfbana. Väl ute på asfalterad väg slutade lyckan efter ca 400 meter i ett nytt stängsel men denna gång fanns ingen fortsättning på vägen. Inte ens grusväg utan helt enkelt en äng.

Några av oss valde att satsa på motorvägen i ett par hundra meter medan andra valde apostlahästarna med cykeln på axeln över ängen, tillsammans med de övriga hästarna.

Till slut kom vi i alla fall hem till hotellet och den efterlängtade middagen. Helt överens om att vi tar den vanliga vägen nästa gång.

Inledningen på Mallis

Nu har vi hunnit med några dagars cykling på Mallis, Jag, Linda, Johan, Henrik och Per. Idag stack jag iväg tidigare på morgonen och fick köra själv eftersom jag ville komma hem och ha lite kvar av dagen. För mig blev det en rätt lugn runda på tre timmar och det är lite lustigt att tre timmar här är en kort runda men hemma så är det en lång runda (iaf för mig). Allt är relativt som man brukar säga.

I morgon planerar vi att köra en längre runda tillsammans med några ungdomar från Fuji teamet som är här nere också fast bor på ett annat hotell här i Can Pastilla. Vi har inte bestämt starttid men jag gissar att kl 9 kan vara lämpligt att utgå från. Dagens huvudatraktion är Sa Calobra men bvägen dit blir krokig och kommer att gå via Bunyola, Soller, Piggen och slutligen ner till botten på Calobra. Fullt ös upp pch sedan hem till hotellet. Har inte räknat på tiden så noga men gissar att det landar på ca 6 timmars effektiv cykling.

För övrigt bor vi på ett väldigt prisvärt hotell för 40 Euro per rum och dygn inklusive både frukost-, middags- och glassbuffé. Den sistnämnda inte att förringa J

Bloggning i luften

Sitter nu på flyget mot Palma och en förhoppningsvis givande och trevlig vistelse i goda kamraters sällskap. Linda, Per och Johan från Älvsbyn och Blom från Luleå är med på samma plan. På lördag ansluter Marie och Jonas från Umeå och på tisdagen därefter kommer Lisa och Simon. Dom senare har planerat en flytt mitt i allt och tyckte på något konstigt sätt att man behövde ordna lite med det innan det var läge för Mallis.

Som traditionen bjuder planerar vi den sedvanliga förstadagsrutten Can Pastilla, Bunyola, Soller, Valldemossa och tillbaks till Can Pastilla. En runda på ca 8 mil med sollerpasset som dragplåster.

Per blir nog snabb i backarna i år eftersom han har deffat bort en massa övervikt som han dragit omkring på tidigare. Det är nästa bara halva grabben kvar (jag hoppas att det är den bättre halva) så nog kommer han att lätta på krönen.

En annan, lite jobbigare, tradition är att jag sover så dåligt när det drar ihop sig till resa. Inte för att jag tycker att jag är stressad så fenomenet förvånar mig något. Tillika är jag trött som ett lik just nu så nu när magen värmts upp av kaffetåren och kroppen har format sig efter det något obekväma flygsätet så känner jag att Sandmannen är på intågande. Cykla lugnt!

Bloggning i luften

Sitter nu på flyget mot Palma och en förhoppningsvis givande och trevlig vistelse i goda kamraters sällskap. Linda, Per och Johan från Älvsbyn och Blom från Luleå är med på samma plan. På lördag ansluter Marie och Jonas från Umeå och på tisdagen därefter kommer Lisa och Simon. Dom senare har planerat en flytt mitt i allt och tyckte på något konstigt sätt att man behövde ordna lite med det innan det var läge för Mallis.

Som traditionen bjuder planerar vi den sedvanliga förstadagsrutten Can Pastilla, Bunyola, Soller, Valldemossa och tillbaks till Can Pastilla. En runda på ca 8 mil med sollerpasset som dragplåster.

Per blir nog snabb i backarna i år eftersom han har deffat bort en massa övervikt som han dragit omkring på tidigare. Det är nästa bara halva grabben kvar (jag hoppas att det är den bättre halva) så nog kommer han att lätta på krönen.

En annan, lite jobbigare, tradition är att jag sover så dåligt när det drar ihop sig till resa. Inte för att jag tycker att jag är stressad så fenomenet förvånar mig något. Tillika är jag trött som ett lik just nu så nu när magen värmts upp av kaffetåren och kroppen har format sig efter det något obekväma flygsätet så känner jag att Sandmannen är på intågande. Cykla lugnt!

Frukost på isen

I morse blev det långfärdsskridskor före jobbet i stället för cykling. Utan för Vitskärsudden (Obbola) fick vi en guidad tur på en suverän is. Tydligen har frånvaro av snöfall kombinerat med kalla dagar och nätter gjort att det är ett smått unikt isläge runt umeåtrakten. Det skall tydligen gå att åka miltals på fantastiskt fina isar, vilket vi inte han med. Men en stunds åkning och sedan frukost ute på isen med varm choklad och gott bröd så fick dagen en fantastisk start.

På träningsfronten har jag skruvat upp omfattningen och intensiteten något senaste veckorna med en viloperiod över påsken. Två veckor på Mallis kommer att vara de sista i den hårdare träningsperioden innan tävlingssäsongen drar igång med Hammarö 3-dagars sista helgen i april. Normalt har det blivit ca 2 timmar på morgonen i ett lugnt tempo och sedan fyror eller andra hårda intervaller på kvällen. Denna vecka har jag dessutom haft två av intervallpassen på temporaketen och intressant nog får jag lite träningsvärk i Gluteus och Hamstrings.

Påskledigheten över (för denna gång)

Påskledigheten tillbringades med min far, kona, hundar och min egenhändigt uppfostrade sambo i de sälla vildmarkerna väster om vägslutet i Kvikkjokk. Efter en lång bilresa följt av en lååång resa hoppandes på skotern kunde vi checka in på STF:s fjällstuga i Vaimok.

Ingen lyx direkt men ändå riktigt härligt. Ingen telefon, inga (nästan) gäster för min stugvärdande far, ingen elektrisitet, inga tider att passa, ingen tv och absolut helt och hållet lika cykelfritt som myggfritt. Men som sagt: Ändå helt fantastiskt. Dagarna fördrevs med sömn, samvaro, godis, mat, fiske, skidor, eldning (för värmen), dricka och mer mat.

Nu är vardagen tillbaka med jobb och morgoncykling. En vecka kvar innan jag styr kosan till årets upplaga av Malliscykling. Fram till dess återstår några lugna morgonpass på crossen och några intensiva kvällspass på temporaketen som jag för övrigt rastade för första gången i år. Morgonpasset på crossen med cykelkärra stod för en kontrast av stora mått jämfört med tempocykeln med högprofilshjul och medvind. Hääärligt! Nya tag i morgon :-)

Träningsläger

http://fujiracingteam.wordpress.com/

Kylan har blivit en snackis

Kylan biter sig fast i hela landet så till den milda grad att vädersverige pratar mer än vanligt om hur det är ute och hur kallt det är osv.

Jag får väl falla in i ledet och berätta om att det var -19 grader på morgoncykling i morse så det var inte läge att slarva med klädseln. Fan, vad det tar tid att klä på sig alla dessa förbannade lager med kläder alltså. Jag tror banne mig det tog mig 15-20 minuter i morse och då ligger alla kläder framme så det är den tid det tar att få på sig dom på kroppen. Känner hur frustrationen kryper innanför huden på mig bara genom att skriva om det.

Nåja, nu bor jag där jag bor och här är det kallt halva året så antingen får jag gilla läget eller flytta till varmare bredgrader. Just nu bor jag kvar och fryser.

 

Brevet från Transportstyrelsen

I mitt förra inlägg publiserade jag ett mail till Transportstyrelsen som jag nu har fått svar på.

"Hej Mats  !!!!

Maxbredd på ett fordon i sverige är 260 cm.

Att bygga en så bred cykelkärra gör att du förmodligen bryter mot trafikförordningen som säger att " en trafikant ska uppträda så att han/hon inte i onödan hindrar eller stör annan trafik.

Vidare sägs i samma förordning

Cyklande får inte transportera gods som är så tungt eller stort att cykeln inte kan manövreras på ett säkert sätt eller så att annan trafik hindras."

Då undrar jag förstås lite på den första formuleringen om att inte störa annan trafik. Om jag cyklar på vägbanan i 25 km/h med en jättebred cykelvagn, är jag då mer störande än en bil som är lika bred men som kör i 30 km/h (vilket i Umeå är en vanlig hastighet i stan)? Tänker också lite på ett tidigare konstaterande som jag läst på webben om att varför betraktas cyklister som kör 30 km/h som Tour de France-cyklister medan bilister som färdas i samma hastighet som klocka och förnuftiga?

Jag kan säga så jäkla mycket om bilisters attityder mot cyklister och hur infrastrukturen är uppbyggd kring biltrafiken i stället för cykeltrafiken. På vilket sätt skulle det vara bättre att jag cyklar 30 km/h bland barn och hundar på cykelvägen i stället för att cykla på vägbanan i samma hastighet som bilarna? Att cykla 30 km/h med en modern cykel är inte något onormalt och det behövs absolut ingen Tour de France-cyklist för att komma upp i den hastigheten.

Kör försiktigt!

Värmebölja

Under veckan har Borde varit bussig och fösa över en hel del varmluft. Nåja, i alla fall varm luft med tanke på vilken tid på året vi har. Jag har försökt utnyttja det och varit lite flitig med crossen på mornarna. Så jäkla skönt att kunna cykla utan långkallingar och kunna använda mbt-skorna i stället för vinterskorna (som jag skyr som pesten). Dessutom går det bra att ha vattenflaskan på ramen i stället för innanför jacka. Ett litet guldkorn i vardagen.

Men i morse var allt som normalt igen med blåst och snöfall och snö på den nu frusna slasken är inte rolig att cykla på så idag får det tyvärr bli inomhuscykling.

Jag har också skrivit ett brev till Transportstyrelsen för att få reda på hur bred cykelkärra som jag får dra med cykeln:

Hej Transportstyrelsen! Jag cyklar i stället för att köra bil och för att kunna få med med bagage använder jag en cykelkärra som fungerar bra i de flesta fall. Men i bland är kärran för liten och därför behöver jag bygga en bredare cykelkärra. Så nu undrar jag helt enkelt hur bred får den kärran vara för att jag lagligt skall kunna framföra den?

En följfråga av min första fråga är om den tillåtna bredden är så stor att jag inte får plats på cykelbanan utan att riskera övriga cyklister/fotgängares säkerhet, är det då tillåtet för mig att i stället använda vägbanan?

Vårkänslor

Redan före helgen hade jag planerat skidåkning i stället för cykling. Dels för att vi har varit bortrest och jag gärna slipper släpa på cykeln, dels för att låta bene få lite variation. Det fanns en tid när jag åkte lika mycket skidor som jag idag cyklar men i år har det bara blivit fattiga 2 mil inann helgens åkning.

Både lördag och söndag bjöd på ett par plusgrader, sol och perfekta nydragna spår i Sollefteå. För er som inte provat skidåkning där vill jag berätta att ni verkligen missat ett fantastiskt spårsystem. Gissningsvis kan man åka ca 4 till 5 mil utan att hamna på samma slinga och spåren går bokstavligen i terrängen och upp på berg med fantastiska vyer.

Nu är det ny vecka och någonstans hoppas jag ocks att kroppen ska vända blad och komma igång och fudnera lite bättre. Planen för kvällen är 5x4 och klarar jag inte 400 W utan att bita av dom sista kommer jag att bli orolig för formen på riktigt.

Morgonpass

Det var FÖR kallt och FÖR tidigt för ett utomhuspass i morse. Det ska tydligen bli varmare under eftermiddagen men min chans till träning var på morgonen så det fick bli ett pass på trainern. Var optimistisk och laddade igång ett tröskelpass på 300 W som jag brukar köra på när jag inte vill ta i allt för jävligt. Tyvärr var kroppen inte en med på den kompromissen så jag fick sänka till en ny bottenrekord runt 28 W. Inget att skriva om på bloggen direkt men jag kämpade mig i alla fall igenom och fick trots allt trötta ben. I kväll blir det styrketräning och till helgen skall vi uppvakta mamma som fyller jämt. Men då får faktiskt cykeln stanna hemma till förmån för skidorna. Snart är ju vintern slut (snälla, snälla, snälla…) och någon gång vill jag ju prova skidorna i vinter.

Det rullar på

Träningen bjuder inte på några riktiga toppar just nu och kapacitetsmässigt har jag inte återhämtat mig från förkylningen som blev seg som vanligt. Till formen efter GC i januari när jag blåste av 5 st fyror på 420 W är det fortfarande en bit kvar. På fyrorna sliter jag fortfarande alldeles för ont på 400 W för att det ska vara roligt.

Jag försöker också klämma in några utomhuspass för att få lite mer tid i sadeln. Även om det strängaste kylan börjar darra lite på manschetten så det fortfarande fullt tillräckligt för att göra fötterna till isklumpar på en timme. Dom eluppvärmda sulorna har en vag om ens någon effekt alls på mina fötter. Dom gör sig bäst som irritationsmoment i samband med skopåtagningen.

Förutom denna blogg kommer jag inom kort att berätta om ytterligare en blogg men mer om den strax. På Twitter har jag följt Coltings frustration över kostvetarnas (enligt honom) tillkortakommande på just kostfrågor. Personligen tror jag som med det mesta att lagomt är bäst men det fungerar i alla fall som underhållning.

Angående Twitter gjorde jag ett inlägg i morse om min förvåning över att det verkar vara en nyhet att mysli och frukostflingor innehåller mycket socker. Att det betraktas som en nyhet bygger jag på att Svt tar upp det på nyheterna men jag hoppas att det bara är Svt som uppfattar det som en nyhet. För inte kan det väl vara en nyhet?

Morgonträning

06:50 slet jag bort kudden från ansiktet i morse och hasade upp på stålmaskinen. Efter en uppvärmning på i 5 minuter på 150 W dammade jag igång ett tröskelpass á 5x10 på 300 W. Normalt ingen större vånda eller plåga men den tiden på morgonen inklusive sömnbrist var det en bister uppgift. Många var gångerna som jag täntke lura mig själv och avbryta. -Det gör väl inget om jag kör 3 eller 4 upprepningar någon gång? Eller -Jag sänker effekten lite, det är ju trots allt nästa mitt i natten.

Som tur var, bet sig ingen av argumenten fast tillräckligt länge för att då genomslag utan den envise och trötte cyklisten kämpade sig igenom samtliga 5 upprepningar. Och inte var det ju så jobbigt kommer jag på mig själv att tänka ibland. FEL, FEL, FEL! Det var asjobbigt, punk. Men ändå lite skönt.

I helgen blir det nog inget distanspass (Nej, inte denna helg heller) utan på lördag mest troligt 5x4 och på söndag tröskelfart på inomhuscyklingen på Nolia. Mest troligt har jag skjutit på styrkepasset till dess så jag måste klämma in det också på söndag kväll. Den som spar, han har. Nu är det helg. På återhörande.

Bilister och cyklister

Verkar vara ett ämne som upprör och berör de flesta och dessutom verkar frågan vara polär. Antingen betraktar man fenomenet som cyklist eller som bilist. Sällan som både och, vilket jag tror väldigt många faktiskt är. Ibland cyklar vi och ibland tar vi bilen.

På morgonens runda hakade jag på cykelkärran för att det var enklare och dra den med ombytesväskan i än att ha väskan på ryggen. Dessutom vet jag sedan tidigare att trafikanterna intar ett mer ödmjuk förhållningssätt till mig som cyklist när jag har en cykelkärra på cykeln. Min teori är att de flesta tror att det är  ett barn i kärran, eller i alla fall antar att det kan vara ett barn i kärran och därför betraktar mig som en värdigare utrymmesparasit på DERAS vägbana. 

Jag är inte övertygad om att cyklister inte alltid är utan skuld till saker som inträffar men något som jag är helt övertygad om är att om en generation eller två kommer bilarnas plats i tätorter att vara långt från lika självklara som de är idag. Någonstans efter tidsaxeln kommer cyklisterna att stå längst upp på dagordningen när infrastrukturen i tätorten skall byggas eller byggas om. Det är cyklarnas framkomlighet som kommer att prioriteras och förmodligen även bussar (eller någon form av publikt transportmedel) medan bilarnas infrastruktur kommer att hamna längre ner på dagordningen. Det är jag helt säker på!

Läs även detta läsvärda inlägg på Expressen: http://m.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/cyklisterna-ar-ju-trafikens-hjaltar/

Helgens rundor

Det blev några varv i Faluns velodrom. Några snabba och några lite långsammare. Träningsutbytet var inte 100% alla pass men eftersom det var en rolig variation på vardagens malande på trainern så kändes det ändå som att det var värt resan. Det hårda passen som gick snabbt var helt klart häftiga och absolut bra träning. Hög intensitet och framför allt cykling med en hög kadens som jag inte ens kommer i närheten av på landsvägscykeln. Har redan börjat fundera på när nästa resa kan vara möjlig J

 

Närmast i tiden gäller det att komma igång med utomhuscyklingen igen efter den långdragna förkylningen. Har faktiskt bara haft ett pass utomhus sedan hemkomsten från GC i början av januari. Börjar bli lite stressad av det faktiskt så nu får kroppen se till att hålla sig frisk och snön får hemskt gärna börja tina.

 

Pirac börjar återfå gnistan och orken efter förra veckan kastrering. Inte så konstigt kanske att han gått och varit lite surmulen, när allt kommer omkring.

Velodromcyklingen pass 1

I kväll har vi varit cyklister från både team Norrbotten och Fuji Racing team som gått kurs på velodromen. Det började med ca en timmes teorigenomgång innan vi kröp i trikåerna och letade fram cyklar i lämpliga storlekar. Efter en snabb justering av sadelhöjden gav jág mig ut på banan för första gången.

Väldigt ovant med pedaler som inte frihjular och inga bromshandtag att hänga på. För att inte tala om utsikten från toppen av kurvorna som lutar 50 grader och som i början känns ruggigt branta. Efter några teknikövningar med instruktören började vi dock att känna oss modigare och kunde brassa på lite mer eftersom. Det fyra timmar långa passet avslutades med att vi alla körde ett flygande varv på tid. Tiderna var jämna med kanske inget att skriva hem om. Nu natti natti så att batteriet hinner ladda till nässta pass i morgon fm.

Velodromcykling

Cyklister från team Norrbotten och Fuji racing team lyssnar lyhört på instruktören.

Lite segt

Det är lite segt på både motivationsfronten och prestationsfronten just nu. Ute fortsätter det att snöa och kallgraderna kommer nog inte att vackla på ett bra tag vilket får mig att hänga lite läpp och får svårt att motivera mig att köra dom hårda passen. Kroppen har fortfarande inte återhämtat sig från förkylningen och prestationsförmågan ligger inte på topp. Provade min första 5x4 i lördags på 400 W men det slutade inte bättre än att jag fick bita av både tredje, fjärde och femte fyran får att klara mig igenom alla fem. Det var alltså inte ens i närheten av att klara det vilket inte är så konstigt egentligen eftersom det tar tid att återhämta sig från förkylningar.

 

I går var det åter inomhuscykling i Noliahallen på 200-meterbanan som har lätt doserade kurvor. Lite för lite dosering faktiskt eftersom mina 177,5-vevar slickar underlaget när farten börjar bli hög så lite spännande är det. Det är också bra träning. Tidigt start på dagen eftersom vi startar kl. 8 på söndag vilket biter i kroppen när klockan ringer. Däremot är det skönt såklart när träningen är klar och större delen av söndagen fortfarande återstår.

 

På fredag åker vi till Falun och ska snurra på velodromen, alias Häxrondellen. En helg som startar med en kurs på fredag em. eftersom det är ett krav att man genomgått den för att få träna på rondellen. Men innan dess återstår några inomhuspass (tyvärr), både spinning, styrketräning och trainerpass. Känns som sagt tungt nu med alla dessa inomhuspass men vetskapen om att motivationen ibland tryter men till slut ändå kommer tillbaks gör att jag ändå gnetar på, i väntan på motivation och inspiration.

 

 

Cykling inomhus

I går var det träningspremiär efter förkylningen och det blev ett lugnt pass på trainern. Idag var det dags för inomhuscykling på Nolia med Gimonäs som kör där varje söndag morgon under vintern. Eftersom träningen börjar kl 8 på söndag morgon har jag aldrig varit med eftersom jag brukar prioriterar sovmorgon. Men idag blev det premiär och förutom att det blev för hårt med tanke på min tidigare förkylning så var det ett bra pass. Olika typer av intervaller med bra fart fick dom två timmarna att gå förvånansvärt fort. Jämfört med trainertid så gick tiden i överljusfart så jag tror nog att jag kanske får offra fler sovmornar under vintern för att kunna vara med.